onsdag 2 augusti 2017

Det här är min mamma.

Vi har precis ätit middag. Buffé. Vi har skrattat åt hur saker rullar fram och tillbaka över matbordet, för vi är på en färja och det är storm. Överallt luktar det sött av alkohol och parfym som folk sprayat på sig i taxfreen, och människor är fulla och glada, och ledsna och ensamma. 
Vi går bort till dansbanan och morfar bjuder upp mig. Vi dansar och han är glad. Resten av kvällen sitter jag vid vårt bord och ser på när andra dansar, pratar med mormor, med min bror och längtar efter att få gå av båten och åka hem. 

Min blick har fastnat på en av fläckarna i den röda heltäckningsmattan som grånat av damm och smutsiga skor, när mammas fötter väcker mig. Jag ser upp på henne där hon står bredvid mig. Hon säger något och sätter sig ner. Hon är full. Men hon har inte druckit något på hela dagen. I alla fall vill hon få oss att tro det. Jag ser på mormor och jag ser på min bror. Vi alla tänker samma sak, men vi pratar inte om det. Ingen säger något. Mormor ler och ger mamma en kram och de pratar och skrattar. 

Jag går iväg en stund och sätter mig vid ett bord i cafeterian. Här är det tyst, nästan tomt och väldigt lugnt. Det är skönt att komma bort och jag hör det avlägsna sorlet från baren och musiken från dansgolvet som ett brus i bakgrunden. Havet har lugnat ner sig. Jag sitter ensam och tittar på min mobil, läser och ser ut genom fönstret. Jag sitter längst in i cafeterian och när jag tittar upp ser jag hur mamma kommer in genom dörren. Jag sitter tyst och tittar på henne, hennes rörelser, hennes ansiktsuttryck. Hon ser mig inte. Hon är full. 

Hon går fram till ett av borden och sätter sig ner. Hon ser sig omkring, som om hon vill vara säker på att ingen ser henne, och så lutar hon sig fram över askkoppen som står på bordet och tar upp en av fimparna. Hon håller den i handen och reser sig för att gå till nästa bord och göra samma sak. På vägen dit stannar hon vid ett bord där det står glas kvar, halvt urdruckna. Hon tar upp glasen, ett efter ett och dricker upp innehållet. Så går hon vidare genom rummet och tömmer borden på fimpar och slattar. 

Det är min mamma det där, tänker jag där jag sitter och ser på henne. Jag är inte förvånad, inte ledsen eller arg. Det är som vanligt bara tomt i mig och det jag tittar på kunde lika gärna varit en teater eller film. Hon lämnar scenen, jag ger henne ljudlösa applåder och fortsätter titta i min mobil. 
Det här är min mamma. 

torsdag 13 juli 2017

VÅRA LUNGOR ÄR FYLLDA AV SALT.

När rädslan tar över och våra 
masker 
faller till marken, 
ska vi leda varandra på rätt vägar
tillbaka
till de viskande trädens skogar. 

Under nattens svarta tak
möts vi i de gröna salarna
och tystnaden ska ge oss
lugnet
mörkret ge oss friheten

För så länge solen brinner, 
ska månen lysa.


Vi är skuggor av dig. Våra liv är inte våra egna. Jag vill säga att du tagit dem ifrån oss, men i själva verket har vi givit dig dem. Jag har vigt mitt liv åt dig, gett mitt liv för ditt, utan att du egentligen har bett om det eller krävt något. För det är så medberoende fungerar. 
Du drunknar, bara för att du inte vill släppa taget om den där stenen du bär på. Den drar ner dig under ytan och när vi ser det, simmar vi ut till dig och hjälper dig att andas. Vi kastar i livbojar som du inte vill ta tag i, och livbåtarna som går förbi vänder du ryggen. För att hålla dig ovanför vattenytan, måste vi stanna under den. Och så turas vi om. Ibland får du andas. Ibland får vi. Men allt kretsar runt dig och att hålla dig vid liv. 

När vi förstår att det kommer vara så här för alltid, och att du aldrig kommer ta tag i den där livbojen, då vill vi släppa taget. Men, vi tänker att om vi inte kan rädda dig, kan vi kanske åtminstone rädda de saker du har på dig, plocka på oss dem, innan vi släpper taget och låter dig sjunka till botten med din sten i famnen. Huset på landet. Fina minnen. Arvegods. Dina vänner. Kanske den där fina kusinen du tappade kontakten med. 
Vi tar vad vi kan och hinner, släpper taget om dig och ser dig försvinna ner i mörkret innan vi själva simmar i land. 

När vi väl är på fast mark och får ta våra andetag utan dig, kan vi ändå inte vara lyckliga. Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig och vi ska fortsätta leva våra liv med skuldkänslor. För där ute, i det salta, mörka havet, har små stenar börjat formas på våra axlar och växt sig allt större med åren, och vill vi någonsin kunna simma igen, så måste vi hela våra liv ha hjälp, av en flytväst, en annan människa, eller helt enkelt hålla oss vid stranden där vi bottnar. 

Våra lungor är fyllda av salt, det gör ont i bröstet när vi andas och varje gång vi ser ut över havet, kommer vi känna skuld och ångra att vi släppte taget.