fredag 7 augusti 2015

Det är sjukt att vi skrattar, men tårarna tog slut.

Mamma kommer in i huset, går in med skor och jacka fram till oss där vi sitter och äter middagen som precis blivit klar. "Ååå, så ni ääääter", säger hon långsamt och otydligt, "då ska inte jag störa."
Hon går bort till bandspelaren som står på golvet och sätter sig framför den. Alkoholen gör det svårt för henne att hålla balansen och hon vinglar till och gungar lite fram och tillbaka. Bredvid bandspelarn hittar hon ett kassettband. Det är Emil i Lönneberga. Hon säger något som jag inte hör och jag försöker koncentrera mig på maten och nyheterna som är på tv:n. Jag hoppar till i soffan av den höga volymen när det ur bandspelaren plötsligt spelas Idas sommarvisa på högsta volym. Till och med hunden under bordet reagerar. Mamma sjunger med och växlar mellan att trycka stop, play och spola tillbaka låten till början igen. Jag fortsätter äta min mat och se på nyheterna. Min sambo har slutat äta.

Och Pippi Långstrump sa; Spela trumpet utan trumpet, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan!
Och jag sa; Att berätta om något som inte existerar, för någon som inte tror en, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan! 

Att om och om igen försöka övertyga människor i sin omgivning om hur illa det är, få dem att öppna sina ögon och se verkligheten, det tar enormt mycket på krafterna. Ändå känner jag att jag måste göra det. Det måste fram, det måste synliggöras. Annars går jag ensam och bär på den här tunga, svarta stenen och jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar. Om jag bara kunds få bryta ner den här stenen till grus och kasta ut det i världen så att alla kunde se... om alla ville se.

Hur kan man inte se detta? Vem ser inte det här? Ibland undrar jag om jag är sjuk, om det bara är jag som kan se min mamma sitta där på golvet och gunga, om bara jag ser henne vingla fram på gatorna på väg från systembolaget. Vem. Ser. Inte. Detta?!
Den gången när mamma i köket tappade en stor kastrull kokande vatten över sina fötter. När hon drog av strumporna och huden följde med och hon envisades om att sitta med fötterna i kallt vatten hela natten tills hon till slut inte klarade smärtan längre och åkte akut in till sjukhuset där de konstaterade att hennes brännskador var mycket allvarliga, vem ser inte vad det beror på? Varför tittar alla åt ett annat håll?
Flodhästen i vardagsrummet... Alla vet att den är där, och det är så uppenbart, men ingen pratar om den. Den bara finns där...

Jag vill inte vara ensam om att se allt det här. Därför är min bror så viktig. han är den enda som vet exakt hur det är, som sett precis samma saker, hört samma sånger, gått samma väg.
Han är den som när jag säger "Du vet hur mamma går..." "Du minns när hon var så full den julen..." "Du vet när blodet rann längs hennes arm.." förstår... och han kan skratta åt det, och det är sjukt att vi skrattar, men vi har gråtit så mycket att tårarna tagit slut, så det finns inget annat kvar.
Hur kan inte andra se det här?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar