tisdag 18 juni 2013

Att spionera på sin egen mamma.

Hon går längre och länge och lögnerna blir allt fler. Det blir förvirrande när man inte vet om man ska tycka synd om henne eller sig själv, eller om det är synd om någon över huvud taget.
Min mamma har alltid druckit så att ingen ser. Ingen skulle kunna gissa att hon var alkoholist. Kanske idag, men inte för 5 år sen. Hon sitter inte på någon parkbänk i skitiga kläder och halsar ur någon äcklig flaska. Hon går till sitt jobb varje morgon, är där hela dagarna och gör det hon ska, sen åker hon hem. Flaskor och boxar har alltid funnits gömda i hemmet. I tvättstugan, skåpen på toaletten, garderoberna, väskor, jackfickor. Hon har aldrig druckit så att det syns.

Min mamma bor i en mindre stad, där man ofta springer på folk man känner. Dom flesta vet vem man är och vad man gör, man hälsar när man möts och man kan ofta höra folk prata om andra dom sett eller träffat på stan. Runt denna lilla stad ligger några ännu lite mindre orter och i en av dom bor en nära vän till mig. Hon jobbar dock i samma stad som min mamma bor i, och ser henne ibland. Vi kan kalla min vän E. Vi hörs ofta och hon brukar skicka sms till mig när hon ändå sitter på bussen på väg hem från jobbet. En dag skrev hon till mig att min mamma sitter på samma buss som henne, alltså på väg till den lilla orten utanför den stad min mamma bor. Vad ska hon göra där? Hon känner ingen där och åker ju aldrig mer än nödvändigt. Jag ringer upp mamma men får inget svar. Jag provar flera gånger men utan resultat. Klockan är över åtta på kvällen när hon väl svarar i telefonen hemma. Jag frågar om hon varit iväg till den lilla orten och vad hon gjorde där.
Jag får till svar att hon har en gammal arbetskamrat där som hon träffar ibland och fikar med.
Det låter ju trevligt.

Jag frågar mormor om hon känner till någon vän som bor i orten, men hon har aldrig hört talas om det. Så klart.
Jag vet ju vad min mamma håller på med. Det är högst troligt att hon åker dit för att färre människor känner igen henne där, och det finns ett systembolag där. Det roliga, eller jobbiga, är att min mormor pratar med mamma och får samma förklaring, ringer upp mig och säger: Ja men nu har mamma berättat allt för mig, om hennes vän där och att hon brukar ge henne hemjobb ibland, och så delar dom på pengarna. Det var ju snällt av mamma, vad fint av henne att tänka på andra sådär.
Ja vad fint av henne.

Jag blir irriterad och tänker att jag vet ju. Jag vet vad som försiggår. Och egentligen borde jag inte bry mig, men jag vill att rätt ska vara rätt, jag vill inte ha lögner kastade i ansiktet och att folk ska tro på dom mer än på sanningen. Jag vill bli rättvist behandlad.
Jag får ett nytt sms av E ett par veckor senare. Din mamma sitter på samma buss som mig igen. Hon har ju tydligen åkt den där bussen till den där orten flera gånger i veckan. Den här gången svarar jag E något ironiskt och skriver, Följ efter henne när hon går av. Jag tror ju inte att hon ska göra det, och eftersom jag redan vet, eller misstänker, vad min mamma gör där, så är det inte viktigt. Men det blir viktigt. Det blir mer och mer viktigt för mig att visa för närstående vad som händer, och hur det är.
E skriver inte mer och jag ska just åka iväg till min farmor när telefonen ringer. Det är E, och hon säger att hon nu följt efter min mamma i 20 min från det att dom gick av bussen.

Herregud, jag säger åt mina vänner att spionera på min mamma. Är jag sjuk? I alla fall hade min mamma alltså gått av bussen i den mindre orten för att sedan gå och hämta ut pengar. E som diskret följde efter såg henne därefter gå in på systembolaget. Hon kom ut med tre påsar. Inte systembolagets påsar såklart, utan andra, egna som hon tagit med sig, för att inte visa vart hon varit och handlat. Efter det hade min mamma gått bort till en gammal nedstängd lokal, där a-lagarna brukar träffas och sitta tillsammans. E sade att det såg ut som att min mamma letade efter någon. Hon hittade tydligen inte den hon sökte, för efter det gick hon runt bland busskurerna på stationen innan hon satte sig på en bänk i en, där hon tog upp en flaska och började halsa.

Den där vännen min mamma åker till i den lilla orten, som hon fikar med, och ger lite jobb emellanåt, heter alkoholism. Det är hennes enda vän. Den enda vännen som hon valt att fortsätta umgås med. Alla andra har hon sagt upp kontakten med.

Det som gör mest ont i mig, är att vad jag än säger till min mormor, hon som har en dotter som är sjuk, så tror hon inte på mig. Hon vill inte prata om det. Hon vill inte se. Allt är bra. Jag hittar bara på. Det är ju bara fint av min mamma att åka till den där vännen. Det är ju kul att hon har en vän.

En enda vän.


8 kommentarer:

  1. Wow. Nu har jag läst alla inlägg, det berör verkligen. Min pappa är alkoholist, han dricker inte så mycket längre tror jag, han flyttade till Thailand 2006. Min vardag var aldrig som din, han fungerade i långa perioder mer eller mindre normalt. Men all ilska tog många år för mig att reda ut.
    /AC

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, alla inlägg. Tack snälla för att du tar dig tiden.
      Tråkigt att höra om din pappa, och oavsett man dricker mycket eller lite, i perioder eller hela tiden, så påverkar det ju ändå ens närstående på ett negativt sätt tyvärr. Förstår att ilskan tog lång tid att reda ut, det gör den för mig med.
      Tack igen!

      Radera
  2. Sv: Tack så mycket!

    Stay Strong! <3

    SvaraRadera
  3. Hej,

    Jag vet inte vem du är, hur gammal du är eller vart du bort. Men jag blir oerhört berörd utav dina texter. Det är starkt att våga berätta om sånt här och jag tror att du i framtiden kommer hjälpa människor genom att du gör detta. Du hjälper antagligen någon redan nu. Massa kärlek till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för din kommentar. Jag hoppas att mitt skrivande kan hjälpa någon annan, på ett eller annat sätt.
      J

      Radera
  4. Jag har nu läst din uppsats om att leva med en alkoholiserad mamma. Stycket om hur din mamma lyfter dig i håret berör mig på ett underligt starkt sätt. Jag började gråta när jag läste meningen där det stod att du kände på huvudet med din lilla hand. Det låter så väldigt sorgligt.

    Jag tycker att du formulerar dig otroligt träffsäkert i dina texter, och skulle gärna läsa om du fick för dig att skriva en bok, till exempel...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, en bok kommer det nog bli i framtiden, när vet jag inte ännu. Fint av dig att lämna en kommentar!

      Radera
  5. Oj vad det känns i mig när jag läser det här. Vi levde och bodde tillsammans med min pappa tills jag var 15 år. Under de 15 åren har jag fått vara med om många saker som jag inte ens önskar min värsta fiende. Det som var värst var att min pappa blev aggressiv när han drack. Det var som en helt annat person och ögonen blev alldeles svarta. Han var i princip alltid full, han kunde försvinna och vara borta i några dygn, många jular när vi var små fick mamma sitta hemma med oss medan han försvann i väg någonstans, han har hotat oss, han har skrikit åt oss och han har varit allt en pappa inte ska vara. Men aldrig någonsin har han varit en pappa som man behöver. Jag har idag väldigt lite kontakt med honom, det är självvalt. Han vägrade att inse sitt missbruk, trots att han i 7 veckors tid varit på ett behandlingshem. I samma veva som vi flyttade. Men han har ändå fortsatt på missbruksspåret och nu har det tagit ut sin rätt på hans kropp och själ.

    Jag kommer aldrig att bli som han. Jag kommer aldrig att behandla mina barn som han har behandlat oss.

    Min farmor var likadan, hon vägrade att inse och trodde oss inte när vi väl berättade. Hennes son, alkoholist? Nej, han var ju bara på ett vilohem för att han slitit ut sig på jobbet och vi ljög. Det var min pappas och farmors ord. Det är sjukt när jag tänker tillbaka på det.



    SvaraRadera