tisdag 18 juni 2013

Att spionera på sin egen mamma.

Hon går längre och länge och lögnerna blir allt fler. Det blir förvirrande när man inte vet om man ska tycka synd om henne eller sig själv, eller om det är synd om någon över huvud taget.
Min mamma har alltid druckit så att ingen ser. Ingen skulle kunna gissa att hon var alkoholist. Kanske idag, men inte för 5 år sen. Hon sitter inte på någon parkbänk i skitiga kläder och halsar ur någon äcklig flaska. Hon går till sitt jobb varje morgon, är där hela dagarna och gör det hon ska, sen åker hon hem. Flaskor och boxar har alltid funnits gömda i hemmet. I tvättstugan, skåpen på toaletten, garderoberna, väskor, jackfickor. Hon har aldrig druckit så att det syns.

Min mamma bor i en mindre stad, där man ofta springer på folk man känner. Dom flesta vet vem man är och vad man gör, man hälsar när man möts och man kan ofta höra folk prata om andra dom sett eller träffat på stan. Runt denna lilla stad ligger några ännu lite mindre orter och i en av dom bor en nära vän till mig. Hon jobbar dock i samma stad som min mamma bor i, och ser henne ibland. Vi kan kalla min vän E. Vi hörs ofta och hon brukar skicka sms till mig när hon ändå sitter på bussen på väg hem från jobbet. En dag skrev hon till mig att min mamma sitter på samma buss som henne, alltså på väg till den lilla orten utanför den stad min mamma bor. Vad ska hon göra där? Hon känner ingen där och åker ju aldrig mer än nödvändigt. Jag ringer upp mamma men får inget svar. Jag provar flera gånger men utan resultat. Klockan är över åtta på kvällen när hon väl svarar i telefonen hemma. Jag frågar om hon varit iväg till den lilla orten och vad hon gjorde där.
Jag får till svar att hon har en gammal arbetskamrat där som hon träffar ibland och fikar med.
Det låter ju trevligt.

Jag frågar mormor om hon känner till någon vän som bor i orten, men hon har aldrig hört talas om det. Så klart.
Jag vet ju vad min mamma håller på med. Det är högst troligt att hon åker dit för att färre människor känner igen henne där, och det finns ett systembolag där. Det roliga, eller jobbiga, är att min mormor pratar med mamma och får samma förklaring, ringer upp mig och säger: Ja men nu har mamma berättat allt för mig, om hennes vän där och att hon brukar ge henne hemjobb ibland, och så delar dom på pengarna. Det var ju snällt av mamma, vad fint av henne att tänka på andra sådär.
Ja vad fint av henne.

Jag blir irriterad och tänker att jag vet ju. Jag vet vad som försiggår. Och egentligen borde jag inte bry mig, men jag vill att rätt ska vara rätt, jag vill inte ha lögner kastade i ansiktet och att folk ska tro på dom mer än på sanningen. Jag vill bli rättvist behandlad.
Jag får ett nytt sms av E ett par veckor senare. Din mamma sitter på samma buss som mig igen. Hon har ju tydligen åkt den där bussen till den där orten flera gånger i veckan. Den här gången svarar jag E något ironiskt och skriver, Följ efter henne när hon går av. Jag tror ju inte att hon ska göra det, och eftersom jag redan vet, eller misstänker, vad min mamma gör där, så är det inte viktigt. Men det blir viktigt. Det blir mer och mer viktigt för mig att visa för närstående vad som händer, och hur det är.
E skriver inte mer och jag ska just åka iväg till min farmor när telefonen ringer. Det är E, och hon säger att hon nu följt efter min mamma i 20 min från det att dom gick av bussen.

Herregud, jag säger åt mina vänner att spionera på min mamma. Är jag sjuk? I alla fall hade min mamma alltså gått av bussen i den mindre orten för att sedan gå och hämta ut pengar. E som diskret följde efter såg henne därefter gå in på systembolaget. Hon kom ut med tre påsar. Inte systembolagets påsar såklart, utan andra, egna som hon tagit med sig, för att inte visa vart hon varit och handlat. Efter det hade min mamma gått bort till en gammal nedstängd lokal, där a-lagarna brukar träffas och sitta tillsammans. E sade att det såg ut som att min mamma letade efter någon. Hon hittade tydligen inte den hon sökte, för efter det gick hon runt bland busskurerna på stationen innan hon satte sig på en bänk i en, där hon tog upp en flaska och började halsa.

Den där vännen min mamma åker till i den lilla orten, som hon fikar med, och ger lite jobb emellanåt, heter alkoholism. Det är hennes enda vän. Den enda vännen som hon valt att fortsätta umgås med. Alla andra har hon sagt upp kontakten med.

Det som gör mest ont i mig, är att vad jag än säger till min mormor, hon som har en dotter som är sjuk, så tror hon inte på mig. Hon vill inte prata om det. Hon vill inte se. Allt är bra. Jag hittar bara på. Det är ju bara fint av min mamma att åka till den där vännen. Det är ju kul att hon har en vän.

En enda vän.


måndag 17 juni 2013

TILL ER LÄSARE

Hej alla underbara läsare!

Jag vill bara tacka för alla fina kommentarer, och eftersom ni blir allt fler som tittar in här så vill jag säga hej till alla nya läsare också. Jag skriver inte här varje dag, vilket kan vara både bra och dåligt. Men jag har väldigt mycket att skriva om, och det kommer förmodligen bli en hel del mer framöver, än vad det varit.
Däremot är jag inne här varje dag och läser igenom kommentarer och besöker era bloggar.
Tack för att ni läser!

/J

fredag 7 juni 2013

Jag har dig inte.


Jag har dig inte.
Uppe på berg och broar har jag smakat på döden. Fallhöjden har varit perfekt.
Jag ville inte finnas längre. Du svarade att det var du, om någon, som borde vilja försvinna.

Jag har dig inte.
En stor och mörk tomhet växer sig starkare i mig och det är så skönt att få försvinna in där. I tomheten. Inga ord finns. Inga bilder.
Jag ska aldrig be om hjälp igen. Jag ska hålla det jag lovat mig själv, att aldrig bli som du. Jag ska komma längre. Jag ska vara modig. Jag ska våga.

Jag ska våga gå min egen väg. Jag ska vara modig nog att stå ensam i den här stormen. Jag behöver inte er. Nej, jag vill inte ha er.

Jag vill inte ha er.

Du har tagit min ö ifrån mig. Min frihet. Mitt allt. Platsen är förgiftad, huset har förlorat känslan av trygghet. Vad gör jag av min längtan nu? Min skälvande, desperata längtan.
Jag kan inte vara under samma tak, mellan samma furugula väggar. Inte smaka samma luft, samma vatten som du.

Tomheten. Det är så skönt att få försvinna in där. Inga ord finns. Inga bilder. Ingen får se mina ofärdiga bilder. Allt ska vara klart, ingen får ändra det som är mitt. Ingen får ta det ifrån mig.
I tomheten finns inget oss. Inga bilder av mig bredvid dig. Inga ord finns. Inga meningar. Ingen mening.
Tanken på ett vi, ett oss, får mig att gå sönder. Vi går samma väg åt skilda håll och så måste det förbli.

Jag ser oss överallt, när tomheten dör. Jag ser oss i filmer, i parker på filtar, under parasoll på uteserveringar. Jag ser oss le, prata, skratta, jag hör dig berätta för mig hur det var när du var ung. Du ger mig råd och stöd. Jag ser dig krama om mig, trösta, när livet sviker. Jag ser oss på loppmarknader, i matbutiker, jag ser oss i en bil på väg hem till mig. Oss. Vi. Överallt. Jag vill inte se mer. Jag vill blunda. Jag vill sluta ögonen och sova mig in i tomheten, sova bort oss.

Jag har dig inte. Jag vill att hoppet lämnar min sargade själ, för varje gång jag ser oss, river en längtan i mig. En skälvande, desperat längtan.

Vad gör jag av min längtan nu?