lördag 7 december 2013

Om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin.

Hemma i en nedsutten soffa sitter hon om kvällarna. I tvättstugan eller badrummet finns lådor med vin, och hon dricker det helst direkt ur kranen eller ur en kaffekopp, så det inte ska synas. Det kunde vara 3 liter på en dag ibland. Allt måste planeras, allt ska ljugas om och gömmas väl. När man spenderar så mycket tid på lögner, så mycket tid på att försöka dölja allt för alla, för det tar tid, så har man inte så mycket tid över till sina barn. 

Jag spenderade mer tid utomhus än hemma. Det fanns inga gränser för vilken tid jag skulle komma hem på kvällen. Hon frågade inte om jag hade någon läxa eller vad som hade hänt under dagen. Maten jag fick när jag kom hem från skolan vad nästan alltid färdig pytt-i-panna eller korv och makaroner. Kylskåpet var alltid tomt och det var inte jättekul att gå med femtioöringar till konsum för att köpa den billigaste tvålen. 
Jag sov ofta över hos vänner och ibland tror jag att deras föräldrar känner mig bättre än mina egna. 

Jag satt med vänner 60 meter över marken och pratade om döden. Hade vi inte haft varandra tror jag inte att vi hade levt idag. Vi pratade också mycket om att vi skulle bli starkare än dem, komma längre och inte fastna i staden där vi växte upp. När jag var ensam blev det ganska oviktigt att leva eftersom dagarna gick ut på att överleva, men med vänner kunde jag andas lite lättare. Vi spenderade varje kväll tillsammans och kunde somna bredvid varann av ren utmattning, och när jag vaknade och det var dags att cykla hem mitt i natten, kunde jag bara hoppas på att vinet gjort sitt, och att mamma sov. Det gjorde hon oftast. Och hon undrade aldrig vart jag varit hela kvällen. 

Jag var oviktig. Osedd. Och det är som sagt inte så konstigt med tanke på hur mycket tid ett missbruk tar. Det känns ibland som att jag levt ett helt liv, som min mamma inte har en aning om. Hon vet inte vilken min favoritmat är, vad jag lyssnar på för musik, vad jag hade för betyg i skolan, vilka jag umgicks med eller vad som egentligen hände den där natten långt bort. Och nu när hon ringer vill jag inte berätta vad jag gör eller hur jag mår eller vad jag åt till middag, för hon har glömt bort det 10 minuter senare ändå. 

Hur mycket prioriterar man sina barn, när man efter att ha hämtat dem hos dagmamman, sätter dem på en bänk med varsin godispåse och går in på systembolaget och är borta en kvart? Tre gånger i veckan. 
Helt obevakade, osedda och ensamma, sitter två barn, på 3 och 6 år, med massa främmande människor runt omkring sig. 

De där kontrasterna att hela tiden vara bortprioriterad och osedd, för att sen kompensera det med 25 julklappar eller sjukt mycket lördagsgodis, är ganska svårt för ett barn att ta in. För 90 procent av tiden går man och är arg och ledsen på sina föräldrar och så kommer de där 10 procenten som får en glad för en stund och så känner man att man borde förlåta. När det får vara så i 15 år, så litar man inte på någon till slut, vill ta alla beslut själv och alltid känna sig fri.  

Som barn var mina vänner, min lillebror, min fantasi och mitt skapande det bästa jag hade. Jag hade inte behövt 25 julklappar eller två kilo godis. Det hade räckt med att alla vuxna runt omkring mig hade uppmärksammat problemet, pratat om det och försökt få ett slut på det innan det gick för långt. Det hade räckt med att man firade jul utan alkohol, för att visa att barnen prioriterades. Det hade räckt med ärlighet och tid. Tänk om alla de där timmarna, dagarna och nätterna som lades på att planera ett missbruk, hade kunnat läggas på att planera ett barns liv. Tänk om hon hade älskat mig lika mycket som en låda vin, undrar hur vår relation hade sett ut idag? 


onsdag 23 oktober 2013

En mamma som jag inte har.

Jag vet inte längre. Jag orkar inte med mig själv. Jag sitter i hennes slitna soffa och lyssnar på en tv som knappt fungerar och vi väntar på att våra nymålade naglar ska torka. Jag målade hennes naglar i guldglittrigt och vi har just tvättat av ansiktsmaskerna vi haft ett tag. Men maskerna bär vi ändå. Jag vill tro att jag är ärlig och säger allt jag tycker och tänker. Hon kan inte komma ut, hon har brutit benet. Hon kan inte ta sig till systembolaget, för hon kan inte gå. Hon kan inte. Hon måste inte kunna. Hon haltar runt i lägenheten och ett samtal från mormor får henne att börja gråta igen. Hon får höra hur dålig hon är, vilken besvikelse hon är, hur fel hon gör. Tårarna rispar djupa skåror i hennes ansikte.

En dag. Jag satte mig i bilen med hunden i baksätet och massa dyra skönhetsprodukter i framsätet, för nu skulle vi umgås. Vi ska göra saker tillsammans. Något, bara en sak. Snälla bara den här enda gången, låt det gå bra bara den här enda dagen. 
Hon är nästan nykter. Man känner inte något på lukten, man ser på kroppsspråket. Darrande fingrar som darrar mindre den här gången, ögonens rörelser, rösten, stegen hon tar från köket till badrummet. De där stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Men hon är nästan inte full. Hon har nästan, nästan inte druckit. 

Passa på att träffa henne nu, för snart är hon borta helt igen. 
Hon är tacksam över att jag kommit dit, att vi spenderat dagen tillsammans och hon följer mig ner till bilen trots att hon haltar. Får jag hålla i kopplet? frågar hon och jag ger henne det. Ett tag går det men sen tar jag tillbaka det för hon har ont och hunden drar mycket. Vi säger hejdå, jag får tre långa kramar och hon gråter. 

Jag har gjort det. Varför är jag inte glad? Vart är hon? Vart är jag? 
Jag går en kort promenad med min hund runt parkeringen medan mamma går tillbaka upp till sig. Efter ett tag rullar vi ut på vägen och kör förbi hennes hus och jag tänker att jag borde titta upp på hennes balkong, för hon brukar alltid vinka när jag åker. 
Framför mig på trottoaren tycker jag att jag ser henne. Men det kan inte vara hon, för kvinnan som går på sidan av vägen haltar inte. Men jag känner igen stegen. Lite utåt med fötterna, för att liksom hålla balansen. Jag kör förbi henne och får se ansiktet. Det är hon. Det är mamma. Jag stannar inte. Men jag tänker att jag ska stanna, eller ska jag? Jag kör vidare upp till korsningen. Det var hon. Mamma. Hon haltade inte och hon var på väg till bussen med sin kylväska hon alltid har när hon ska handla på systemet. 

Mitt hjärta slår väldigt hårt och jag blir så där kall inuti som bara hon kan få mig att bli. Fan. Jag vet ju hur hon är. Jag vet ju att hon ljuger, att hon lever i sin egen värld. Varför bryr jag mig? Varför blir jag sårad? 
Varför inte. Vem reagerar inte om man får lögner kastade i ansiktet om och om igen. Jag kör hem, och jag kör fort. Jag vill ifrån henne, jag vill långt bort. Hela dagen är borta, det känns som ett minne från längesedan och jag minns knappt vad som hände den dagen, när jag spenderade tid med min mamma och trodde att det var på riktigt. 

När jag kommer hem ringer hon mig. Först vill jag inte svara, men jag gör det ändå. Hon frågar om jag kommit hem ordentligt, gick det bra att köra, var det mycket trafik. 
Jag såg att du skulle med bussen, jag kunde ju skjutsat dig dit du skulle. säger jag och väntar på hennes svar. Hon säger att hon skulle till ica, för det är billigare där. Hon ljuger. Och hon vet att jag vet. Och jag vet att hon vet att jag vet. Och ändå står jag där vid diskbänken och vill att den här dagen ska ha funnits och varit bra. Ändå står jag med hårt knuten hand och tårar som bränner bakom ögonen, och längtar efter en mamma som jag inte har... 


torsdag 17 oktober 2013

Önskeinlägg?

Hej alla underbara läsare!
Jag har fått så mycket nya läsare igen nu och en massa fina, bra och rörande kommentarer. Tack för att ni delar med er av era livshistorier, det är stort och modigt, oavsett man är anonym eller inte. Jag läser alla kommentarer och besöker era bloggar och är himla glad att så många fina människor är här inne och läser det jag skriver.
Önskar ni något speciellt inlägg eller vill att jag skriver om något jag kanske inte gjort ännu, eller skriver mer om något jag skrivit om innan? Skriv gärna det i en kommentar!

Hoppas alla får en bra kväll!
/J

torsdag 10 oktober 2013

Om du aldrig vaknar igen.

Som små bitar av krossat porslin som flyter genom ådrorna och rispar upp det som en gång var helt, måste sanningen bara ut. Det har aldrig gått att hålla den tillbaka, stänga den inne. Jag ville bli trodd och rättvisan ska segra, ropade jag ut och höjde mitt svärd. Och det är ju så med maskrosor. De tränger sig igenom den svartaste asfalt och hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.

Så jag lade skölden ifrån mig och gick in i alla nya rum med svärdet höjt. Lögnerna skulle dö. Hemligheterna skulle skrikas ut över hela världen och de som redan visste om allt men valde att titta bort, skulle få det kastat över sig som tusen nålar, om och om igen. Det går inte att vara tyst. Jag kan inte. Jag vill inte. Speglar har krossats mitt i natten, kokande vatten har skållat hennes hud och främlingar har tagit sig in i vårt hem genom fönstret när vi sovit.
Jag ska skydda dig med mitt liv. Jag ska aldrig lämna dig lillebror.

Första gången var det mörkt ute. Några dagar kvar till nyårsafton och snön skar i mina kinder som små rakblad.  Ta hand om henne åt mig, snälla. Jag vet inte om hon kommer överleva helgen. Jag menade vartenda ord. Och tomma och tysta med tappade hakor stod de och såg på mig där under taket. Morfar började gråta och ville väl, visste allt men hade aldrig sagt något. Mormor skrek. Det var inte sant. Jag stod och ljög för dem där ute på gatan. Jag ljög om deras barn, sade saker som aldrig skulle kunna hänt. Jag hade hittat på allting. Hur kunde jag.

Och sedan dess har jag aldrig varit tyst. För det är ju så med maskrosor, hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under och nya solar lyser upp det dolda. Ingen ska trampa på mig igen.
Jag vill inte leva längre. Sade jag till henne där vi stod i hallen.
Är det någon här som borde vilja ta livet av sig, så är det jag. Sade hon tillbaka och lämnade rummet. Du måste vara så trasig. Det måste vara så fruktansvärt mörkt inuti dig att inte ens den starkaste sol kan få dig att se det som finns precis framför dina fötter.

Ibland hör jag dig skratta. Ibland är det något som tränger igenom ditt hårda skal, som släpper fram någon jag saknar varje minut, varje dag. Ibland drömmer jag om att du ska bli frisk. Vi fikar tillsammans, jag ringer dig när jag behöver någon att prata med och du kommer hem till mig och hälsar på. I verkligheten har jag lagt ner min sköld, och står med svärdet sänkt och ser dig falla samman. Vi spelar fia med knuff på landet en sommarkväll och du glömmer bort hur man gör, vad vi pratade om nyss och dina varma händer flyttar spelpjäsen åt fel håll på brädet.
Jag vill ta din hand i min och säga att allt kommer bli bra. Det är över snart, jag finns här.

När jag hade växtvärk i benen på nätterna, och inte kunde sova, gick jag in till er säng och väckte dig. Jag fick ligga bredvid dig under ditt täcke och du klappade på mina ben tills jag somnade. Du tog bort det onda och somnade du med. Du sover allt djupare och du sover på dagarna. Länge. Ibland har du sovit så djupt att jag inte kunnat väcka dig och varje gång jag går in i ditt sovrum nu är jag lika rädd. Rädd för att du kanske sover så djupt att du aldrig ska vakna igen, att din kropp gett upp, att den inte orkade längre.


Varje gång du vaknar skingras alla tunga moln och en sol lyser upp mitt inre. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt. 

tisdag 3 september 2013

På samma sida av jordklotet.

Och mamma ringer och säger att hon brutit något och knappt kan gå. I åtta veckor ska hon vara sjukskriven, sitta hemma med ett gips och inte kunna ta sig någonstans. Jag tycker synd om henne. Men inom mig ler en liten version av mig själv som ser fram emot de här åtta veckorna. I två månader kommer min mamma vara min mamma. Hon kommer vara tillbaka. Redan nu efter två veckor märks en stor skillnad. Hon svarar glatt i telefonen när jag ringer och vi pratar länge och om allt. Och som jag ringer. Varje dag, ibland flera gånger per dag och jag svarar alltid när jag ser hennes namn på mobilen.

Hon kan inte ta sig någonstans, hon kan alltså inte lika lätt få tag i alkohol. Det betyder att jag har en nykter mamma i några veckor om jag har tur. Det har hänt en gång tidigare, när hon satt hemma med fotboja för att ha krockat rattfull. Det bästa är att hon är så pigg och glad i telefonen. Hon förstår allt jag säger, hon upprepar sig inte och hon blir inte arg. Jag har varit och hälsat på, hjälpt till med disken och lämnat lite mat där.

Det är så mycket som händer i mitt liv just nu. Ångesten är näst intill outhärdlig och jag vet inte hur jag ska ta mig ur alla jobbiga situationer. Jag har på allt det här jobbiga bestämt mig för att skaffa ett husdjur. Ja jag vet, fel tid i livet egentligen. Men gjort är gjort. Och det har ju inte varit populärt hos mina närmsta. Varför binda upp sig så? Tänk på vad mycket extra ansvar det är och så mycket tid det tar!
Men min mamma har för en gångs skull stått på min sida och sagt att jag får göra som jag vill. Det vet jag ju att jag får, såklart, men det är skönt att höra från henne. Hon tycker det ska bli spännande, bara en sån sak.

Min mamma har under de här veckorna chattat med mig på facebook, skickat sms och kunnat öppna en länk som jag skickat till henne. Det är så himla underbart att ha henne här en stund. Närvarande. Verklig. För att ha en förälder som är missbrukare är som att ha en förälder som är bortrest. Hon befinner sig oftast på andra sidan jorden, vi hör knappt varann i telefonen och det bryts. Hon är antingen så inne i sitt där på andra sidan jorden att hon inte vill ringa mig, eller så har hon inte pengar till höra av sig. Och jag når henne aldrig. Hon är för långt bort. Nu har hon för några veckor kommit hem till Sverige igen. Hon är här, närvarande och verklig. Jag längtar inte tills hon åker tillbaka. Jag ska verkligen ta vara på den här stunden när vi är på samma sida av jordklotet.


måndag 12 augusti 2013

Så har jag hjälpt mig själv.

Jag känner inte som förr. Jag tog mina möbler, mitt förvirrade inre, mitt lilla och mitt stora jag, och lämnade allt bakom mig. Eller nästan allt. För lite måste man ha kvar. Det är en del av en. Och jag tänkte dela med mig av några saker som hjälpt mig på vägen. Sådant som hjälpt mig att släppa, att gråta, skratta och hitta mig själv.

1. Ensam är stark.

Ja och nej. Det var något jag tänkte mycket på när jag var yngre och inte hade någon att luta mig mot i stormen. Ensam måste vara stark, ofta. För att överleva. Jag har haft stor hjälp av andra som bara funnits där, lyssnat och stöttat. Utan dem hade det aldrig gått. Men i de stunder jag berättat om det mörka och hemska, där människor sagt att jag hittat på allt, att de aldrig sett något och inte tror mig, där har det varit så viktigt att vara stark, och det har jag blivit ensam. Jag tror på mig, och det är det som räknas.

2. Öppenhet.

Jag har aldrig skämts över att man mamma är alkoholist. Jag har varit den som sagt till vänner med flera att min mamma är alkoholist och därför gör hon si eller så. Jag har aldrig försökt dölja det för jag har inte gjort något fel. Jag har pratat med släktingar och vänner, syskon och partner, och berättat hur det är, vad jag känner och frågat saker. Det har varit väldigt viktigt, och ingen som jag har berättat det här för har tagit illa vid sig. Man vill gärna tro det, att man skadar någon, att folk ska tycka att det är konstigt och kanske lämna en. Det gör de inte. De finns där och utan alla fina människor som lånat ut en säng, ägnat en timme med mig i telefonen eller bara funnits där när jag varit ledsen, skulle jag inte vara där jag är idag.
I det här ingår också att jag delar med mig, till er läsare, och skriver om mina upplevelser, känslor och tankar.

3. Att acceptera.

Man har egentligen tre lite större val. Antingen accepterar man inte ett missbruk hos någon närstående, lever med denne ändå och mår dåligt över att bråka, städa upp och försöka dölja. Eller så accepterar man att personen missbrukar och kan då inte tycka så mycket, klaga eller bry sig. Eller så accepterar man inte, och väljer att avstå helt från att träffa personen. Jag har valt att acceptera, och att dra mig undan, vilket leder oss till punkt 4.

4. Att bestämma själv. 

En stor del men som också varit svår, är att bestämma själv när man vill ses eller svara i telefonen. Det har att göra med acceptansen. Jag vet att jag inte kan förändra min mamma, men kan och vill inte av olika anledningar säga upp kontakten helt. Därför kan jag ju inte när jag träffar henne, klaga, tjata eller be henne sluta. Jag har helt enkel accepterat att hon är alkoholist och kommer vara det så länge hon vill. Då är det viktigt att bestämma reglerna själv för hur man vill att förhållandet ska se ut. Jag ringer när jag vill. Är hon full så säger jag att jag bara pratar med henne när hon är nykter och lägger på. Ringer hon, så behöver jag inte svara varje gång, speciellt inte en lördagskväll när jag vet att det är lite värre än vanligt. Jag behöver bara träffa henne på julafton om jag vill, eller hon kan komma hem till mig när jag fyller år, om hon är nykter. Jag bestämmer.

5. Anhörigskolan och ACA. 

STAD har en verksamhet som heter Anhörigskolan. Den gick jag för några år sedan och det hjälpte mig en del. Där får man träffa andra anhöriga, en nykter alkoholist kommer och föreläser och man får chans att ställa frågor. Man diskuterar med andra, berättar om upplevelser, ställer frågor och skriver ner. Sen fikar man ihop. Jag gillade att man fick så mycket feedback, att de man pratade med svarade och att man fick tänka.
Genom Anhörigskolan fick jag också tips om ACA, Adult Children of Alcoholics, tidigare Acoa. Jag gav det ett försök och gick dit på ett möte. Det här är något jag tror funkar väldigt bra för de som inte vill ha någon kritik, några frågor eller svar, utan bara vill få ur sig allt. Det går ut på att man får säga vad som helst, vad man vill, och ingen får svara eller säga något tillbaka. Efter mötet får man heller inte prata med någon om det som rör mötena, om man inte har en sponsor/sponsee som man får prat med.
För mig fungerade Anhörigskolan bättre, eftersom jag är en person som vill ha ett bollplank, jag vill diskutera varför saker kanske är som de är och få ställa frågor till andra. Därför gick jag inte tillbaka till ACA.

6. Fakta. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om alkohol, droger, missbruk och beteenden. Jag har också lärt mig mycket om familjer, individer, känslor och medberoende. Att ta reda på fakta har varit viktigt för mig. Jag vill veta varför saker händer. Varför blir man full? Vad händer i hjärnan? Varför är det svårt att sluta och vad är egentligen abstinens? Hur utvecklas ett beroende? Kan vem som helst bli alkoholist? Hur vet jag om jag är medberoende? Varför kan jag börja gråta utan anledning? Alla dessa frågor vill jag ha svar på. Därför har jag läst väldigt mycket, och ställt frågor. Böcker jag har läst och kan rekommendera finns under fliken Böcker och filmer. Jag har frågat nyktra alkoholister hur de klarade sig ut sitt beroende, och jag har pratat med många anhöriga. Jag har varit på Benny Haags och Marcus Birros föreläsningar lyssnat och lärt. Det hjälper. För om något händer så vet jag varför.

7. Våga leva och våga känna.  

Ingen annan bestämmer vad du ska göra med ditt liv, och man måste leva medan man lever. Det låter så himla klyschigt, men det är det bästa man kan göra. Om man ska spendera timmar och dagar på att oroa sig, tänka och var arg, så slösar man sin tid. Samtidigt är det viktigt att inte försöka radera ut allt som är jobbigt. Det har aldrig funkat för mig. Kommer en tanke upp, låt den tänkas, men låt den också passera. Jobbiga tankar och känslor, och oro kommer alltid finnas där, och man får lära sig leva med det, men låt de inte stoppa dig från att göra det du vill. Man kan göra mer än man tror, man måste bara våga tänka på sig själv. Våga sätta sig själv i första rummet.
Och jag ångrar inget av det jag varit med om. Fick jag leva om mitt liv skulle jag inte ändra på något. För utan allt detta, skulle jag inte vara den jag är idag.


___

De här punkterna har hjälpt mig, och det är inte säkert att ni fungerar på samma sätt. Men några funkar kanske som jag och då hoppas jag att de varit till någon hjälp. Något att tänka på i alla fall. Jag vill också skriva till nya läsare, att jag fått hjälp. Jag började ta hjälp och öppna mig för ungefär 9 år sedan, då jag fortfarande gick i skolan. Jag har accepterat, släppt och gått vidare, även om det fortfarande dyker upp saker som är tunga. Det jag skriver om på bloggen är både gamla och nya känslor och händelser. 
Jag vill också ta chansen att tacka er alla för att ni läser och kommenterar, ni blir fortfarande fler och fler för varje dag. Utan er vore inte bloggen vad den är. 


tisdag 30 juli 2013

Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer.

Snön ligger som ett skyddande täcke över världen och mörkret får oss att lysa. Som snöflingorna som gnistrar i skenet av gatlyktorna. Det är kallt på tunnelbanan och människor sitter insvepta i tjocka jackor och har stickade mössor nerdragna över öronen. Jag är på väg till en vän och väljer att stå. Någon annan kan få min plats. Nu har jag inte pratat med mamma på över tre veckor. Hon var full sist vi pratade och jag orkade inte mer, sade att det räcker nu, jag vill inte ha det så här. Hon lade på och jag har inte hört av mig sen dess. Hon har ringt några gånger men jag har inte svarat. Inte orkat. Förutom igår och i förrgår då jag försökte ringa henne, men utan svar.

Jag går av tunnelbanan för att byta tåg och har tur när jag ser att nästa tåg redan står inne på perrongen. Jag springer över till det och dörrarna stängs bakom mig. Det är lite varmare på det här tåget och folk har tagit av sig vantarna. Jag väljer fortfarande att stå. Jag tänker att jag borde ringa. Eller borde jag? Jo. Tanken slår mig att jag ju faktiskt inte ens vet om hon lever. Jag tar upp min mobil och bläddrar ner i kontakterna tills jag kommer till M. Mamma. Jag ringer och signalerna går fram. Det blir mörkare utanför och människor går av och på tåget. Inget svar. Jag ringer hennes mobil. Inget svar där heller. Jag ringer både hem och till hennes mobil flera gånger men fortfarande inget svar.

Jag lägger ner mobilen i fickan igen. Varför svarar hon inte? Det blir kallt att stå vid dörrarna på tåget som hela tiden öppnas och stängs, men jag vill inte sitta ner om jag ska prata i telefonen. Är hon fortfarande arg på mig för att jag sade ifrån? Varför bryr jag mig? För att det är min mamma. Kanske. Kanske svarar hon om någon annan ringer. Jag tar upp mobilen igen och ringer min bror. Hej lillebror, kan du ringa mamma och höra om hon andas? Lever? Min bror svarar och jag ber honom ringa henne, han har inte heller hört från henne på ett tag. Vi lägger på och några minuter efteråt får jag ett sms av lillebror. Hon svarar inte. Jag ringer mormor. Mormor svarar som alltid efter två signaler. Jag frågar hur det är och om hon hört något från mamma, de brukar ju prata med varandra. Nej. Inte på flera dagar nu.

Jag känner hur något knyter sig i min mage. Jag står ensam på tåget. Kanske inte ens på ett tåg, för allt runtomkring försvinner. Jag berättar för mormor att varken jag eller min bror pratat med mamma på länge och att ingen av oss kan nå henne. Mormor säger att hon ska prova att ringa. Vi lägger på.
Jag väntar och jag väntar. Jag ringer min vän som jag är på väg till och säger som det är. Jag är orolig. Jag har inte hört något från mamma. Vi försöker få tag i henne.

Min mormor ringer upp igen och jag svarar. Hon låter nu också ganska orolig och säger att hon ringt flera gånger. Vad händer? Vad händer hos mamma? Vad händer i mig? Vi alla provar att ringa mamma några gånger till. Jag säger till mormor att någon måste åka dit. Jag befinner mig flera mil därifrån och de som bor ganska nära borde kunna ta bilen och mormor säger att hon och morfar kan göra det. Jag känner mig lite lättad och vi lägger på. Tåget närmar sig stationen där jag ska gå av. Folk reser sig när en röst ropar upp namnet på platsen och tåget bromsar in. Jag kliver av när dörrarna öppnas och kylan sticker mig som små nålar i ansiktet . Det är mörkt och snön har inte slutat falla. Jag går med snabba steg nedför trapporna och ut genom spärrarna och jag tänker att jag ska försöka att inte tänka så mycket. Men det är svårt.

Vägarna är hala och täckta av nyfallen snö. Jag har inte rätt skor för det här vädret och blir snabbt blöt om fötterna. Det gör inget. Det spelar ingen roll nu. Jag närmar mig min väns hus och tar upp mobilen ur fickan. Det är nog bäst att ha den i handen. Nära. Jag öppnar porten och går uppför trapporna och jag tycker att jag knappt ser något eller ens minns stegen jag just tagit. Det blir svårt att andas och tårarna bränner där bakom någonstans. Jag ringer på dörren och min vän öppnar. Jag går in och kan bara sätta mig i soffan och vänta. Jag kan inte äta eller dricka. Efter någon halvtimme ringer telefonen. Jag svarar snabbt. Det är mormor.

Vi är hemma hos mamma nu. Hon mår bra. Såklart. Mina tårar rinner och jag säger till min vän att mamma lever. Hon mår bra. Såklart mår hon bra. Den tunga stenen släpper taget och alla känslor kommer på samma gång. Mormor berättar att de hade ringt på men hon hade inte öppnat. De hade ropat i hennes brevlåda och när hon väl kommit och öppnat fick hon en utskällning för att inte ha svarat i telefonen. Hon hade somnat på soffan och de andra dagarna hon inte svarat minns hon inte varför. Mormor ber om en nyckel till henne så att hon kan komma in när hon vill. Det får hon till slut.

Hon mår bra. Hon lever. Min mamma lever. Varför bryr jag mig? Varför tänker jag att hon är död innan jag tänker att hon lever? Hon kanske tagit sitt liv, supit ihjäl sig. Levern orkade inte längre. Nu ligger hon där på hallgolvet och ingen har kunnat nå henne. Det sista jag sade till henne var att jag inte orkar mer. Mina tankar måste få tänkas. De blir som ett skydd. Ett skydd mot en eventuell verklighet och framtid. Jag är förberedd. I alla fall lite. Jag låg steget före. Jag har redan tänkt tanken innan det hände.

Min mamma är en missbrukare. En alkoholist. Man ska inte lägga tid där, inte låta dem tömma dig på din energi. Hon är en alkoholist. Alkoholister ljuger, svarar inte i telefonen, prioriterar alkoholen framför sina barn. Och de är bra på det.
Men min mamma är en människa. En person. Och alkoholism klassas som en sjukdom. Om någon som var cancersjuk inte hade svarat i telefonen på flera dagar, om hon inte hade hört av sig, hade man struntat i henne då? Hade man inte blivit orolig? Hade man kanske tänkt att det är en av de dagar då hon är tröttare än vanligt efter alla cellgiftsbehandlingar. Det är därför hon inte svarar. Hade man tänkt så i tre veckor?

Nej. Min mamma är en människa som är sjuk. Hon har cancer i själen och hennes inre äts upp av ett svart mörker som hon inte kan styra över. Man måste få bry sig lite. Jag måste få bry mig.


lördag 20 juli 2013

Jag ska bli bättre än mig.

Jag är fel.
Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Hur fel jag gör. Ingenting jag gör blir rätt, ingenting är tillräckligt och jag kan alltid lite mer, lite bättre. Du måste bli bättre. Vara bättre.

När jag var liten fick jag ofta höra att jag skulle vara duktig. Jag som var äldsta barnet skulle ta hand om min lillebror, jag skulle vara stor och stark, jag skulle kunna allt, för jag var ju så duktig. Äldst. Stor. Jag skulle klara allt. Jag fick också höra hur dålig jag var. Om jag grät eller tyckte att jag blivit orättvist behandlad, var jag som de flesta barn grinig och jobbig och sade ifrån och emot. Min mamma sade ofta till mig att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, hon skriker inte, hon gråter inte. Man skulle ha henne som dotter istället". Jag var utbytbar. Jag var en i mängden, någon som gick att ersätta. "Vad ful du är när du gråter, titta på dig själv"

Jag har växt upp med en ständig press på mig själv och än idag tycker jag att jag inte gör tillräckligt. Nu när mamma blivit sämre och dricker mycket mer, går hon inte att skylla på, eller konversera med. Därför vänder sig mormor och morfar till mig och min bror. "Varför hälsar ni aldrig på mamma? Stackars henne. Varför hjälper ni inte till att klippa hennes gräsmatta, hennes buskar, måla hennes hus? Ni borde komma hit oftare. Det är dåligt av er att strunta i henne sådär. Ni borde hjälpa till mer."

Jag är fel. Jag gör fel. Jag räcker inte till.
När jag var sju åt tog jag ett beslut. Jag bestämde mig för att inte någonsin bli som dem. Jag ska inte dricka det där konstiga de dricker. Jag ska inte röka de där äckliga cigaretterna. Jag ska inte slå mina barn, om jag ens ska skaffa några. Jag ska bevisa att jag är bättre. Att jag kan mer, att jag klarar mig utan det där de har och gör.
Idag dricker jag inte alkohol. Jag började aldrig och var inte intresserad av att gå ut på olika klubbar med mina vänner. Jag röker inte. Jag snusar inte. Jag har aldrig testat några droger, jag fick jobb direkt efter studenten, har köpt en lägenhet, har en sambo och katt, och jag sorterar mina sopor och åker hellre buss än att ta bilen. Är jag bättre nu? Är jag tillräcklig eller är jag fortfarande utbytbar? Mot vem då?

Det mesta jag gör idag, kan jag inte vara glad eller stolt över. För varje gång jag gör någonting bättre än den förra gången, så ser jag att jag kan utvecklas, och då måste jag kunna utvecklas igen. Och igen och igen och igen. Tills jag är bra nog. Bra nog för mig själv. Tills jag inte är utbytbar.
Jag hamnade på en arbetsplats där jag fick höra samma sak. "Tro inte att du är värd en högre lön, om du inte vill ha jobbet finns det andra som kan göra det, duger det inte kan du gå." Det fanns inte så många andra som kunde göra mitt jobb, men jag har en röst inom mig som säger att "Titta på Ellen, din kusin, hon håller inte på som du gör nu, man skulle ha henne som dotter istället". Så gör jag allting lite snabbare, lite bättre, lite mer noggrant.

Jag klipper gräset på min mammas tomt. Jag målar hennes hus. Jag köper nya saker om något gått sönder på landstället. Mormor ringer till mig och undrar varför jag inte gör mer. "Ni får väl hjälpas åt" säger hon till mig i telefonen när jag berättar om allt jag gjort, och mamma ligger full och sover i fler timmar och inte går att väcka. När man gör allt man kan göra, och lite mer, och ändå inte räcker till, vad gör man då?

Inom mig finns en röst som viskar eller skriker åt mig hur fel jag är. Jag skriver inte bra, jag är inte tillräckligt öppen och inte tillräckligt anonym. Jag ritar fult. Kakorna jag bakar blir inte tillräckligt jämna och fina.
När jag gör någonting, får ingen se det, läsa det, eller smaka på det fören det är helt klart. Jag vill inte ha kritik mitt i, varken bra eller dålig. Då slänger jag allt och gör något helt annat. Då är det inte mitt längre, någon har lagt sig i. Jag klarade det inte själv. Jag var inte bra nog.
Jag kan själv. Jag måste bevisa för dem att jag inte behöver det de har. Jag behöver inte dem. Jag behöver ingen mamma.


torsdag 4 juli 2013

Att lämna över rollen.

Han började berätta och jag frös till is. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och ställa mig på trottoaren och prata.

När jag var 19 år fick jag mitt första riktiga jobb. Inget sommarjobb, ingen deltid, inget vikariat. En riktig, fast anställning. Det första halvåret jag jobbade där, pendlade jag 4 timmar om dagen, två timmar tog det att komma dit, och två timmar hem. Jag bodde fortfarande hos mamma då, hjälpte till att betala hyran eftersom jag hade en lön och sparade så mycket jag kunde. När jag ko hem på kvällarna var klockan halv sju. Jag hann slänga i mig lite mat, sätta mig i bilen och åka till träningen, för att sen åka hem och somna vid 21 eftersom jag skulle upp kl 05.30.

Det gick inte att hålla på så. Jag var tvungen att försöka hitta en lägenhet nära jobbet. Och det gjorde jag också till slut. En liten etta på 33 kvm fick jag hyra svart mitt i stan och 10 min från kontoret. Jag kunde inte tacka nej, jag behövde ju komma hemifrån, från mamma, från missbruket. Det var ett jobbigt beslut, för det skulle också betyda att jag var tvungen att lämna min lillebror ensam kvar där. Han bodde ju hos pappa emellanåt också, men fortfarande mycket hos mamma. Det gick ok även om det var svårt. När jag flyttade så grät mamma hela vägen i bilen. Hon var full såklart och hade både panik och hjärtklappning på det och morfar undrade vad det var för fel på henne.

Jag pratade ofta med min bror i telefonen och vi höll kontakten. Han kom och hälsade på och vi umgicks, men jag vet att när han åkte tillbaka hem hamnade han i den rollen jag haft hos mamma. Letande, misstänksamhet, ilska, sorg, förvirring. Det är en jobbig roll, som man själv tar på sig automatiskt när man bor med en missbrukare.

En dag efter jobbet gick jag i affärer och tittade när min telefon ringde. Det var min lillebror. Jag svarade glatt och frågade hur det var med honom. Han började berätta och jag frös till is. Jag var tvungen att gå ut ur butiken och ställa mig på trottoaren och prata. Min bror berättar att mamma har någon man där. Det har kommit dit olika män till lägenheten som min bror inte känner igen. Män i kostymer. Män med portföljer, slipsar och fina skor. Min mamma är inte sån. Hon gillar killar med lite skit under naglarna, rufsigt hår och slitna jeans. Min bror fortsätter. Han berättar att hon går in med männen i sitt sovrum. "Jag tror hon tar betalt för det, det skulle inte förvåna mig..." säger han.

Jag frågar om han ätit något idag, om hon gjort middag. "Hon öppnade dörren till mitt rum för ett tag sen och slängde in en pirog på sängen som hon sa att jag kunde micra. Jag vet inte vad jag ska göra." Jag hör att han är både ledsen, rädd och arg. Jag blir lika arg och gråtfärdig jag. "Stanna i ditt rum, eller gå ut ur lägenheten. Jag ringer till mormor, så ringer jag tillbaka till dig sen, ok?"
Jag befinner mig 2 timmar bort. Jag känner mig maktlös och min fina lillebror sitter ensam i en lägenhet med en okänd kvinna och okända män. Jag ringer till mormor och berättar och hon säger lugnt att hon ska ringa mamma och prata med henne. Det är allt. Jag ringer upp min bror igen och berättar och säger att han borde flytta till pappa på heltid. Det gör han också senare.

Jag vet inte vem min mamma är. Jag vet inte vad hon gör eller vad hon gjort. Hon är en främling. Hur kan man välja alkoholen framför sina barn? En av de bästa sakerna med att flytta hemifrån var att jag kunde ha ett välfyllt kylskåp. Jag kunde ha precis vad jag ville där inne och varje gång jag öppnade det skulle det aldrig behöva saknas något.
När jag bodde hos mamma fanns det en ostkant, ett halvt paket mjölk med klumpar i eftersom hon frös in mjölken för att den skulle "hålla längre", en kaviartub och kanske en burk sill från midsommarafton förra året. Vi åt väldigt lite. Vi fick pytt i panna varannan dag, och korv och makaroner varannan dag. På helgen blandade hon ihop resterna av korven, makaronerna och pytt i pannan till en enda röra, och det blev "lyxxmiddagen".

Jag är väldigt glad att min bror idag bor i en egen, fin lägenhet. Han har mat att äta varje dag och varken han eller jag behöver  gå till affären och köpa smör för enbart femtioöringar. Femtioöringarna var ganska små, men jag lovar att de blev väldigt tunga att bära på när de blev sådär många.



tisdag 18 juni 2013

Att spionera på sin egen mamma.

Hon går längre och länge och lögnerna blir allt fler. Det blir förvirrande när man inte vet om man ska tycka synd om henne eller sig själv, eller om det är synd om någon över huvud taget.
Min mamma har alltid druckit så att ingen ser. Ingen skulle kunna gissa att hon var alkoholist. Kanske idag, men inte för 5 år sen. Hon sitter inte på någon parkbänk i skitiga kläder och halsar ur någon äcklig flaska. Hon går till sitt jobb varje morgon, är där hela dagarna och gör det hon ska, sen åker hon hem. Flaskor och boxar har alltid funnits gömda i hemmet. I tvättstugan, skåpen på toaletten, garderoberna, väskor, jackfickor. Hon har aldrig druckit så att det syns.

Min mamma bor i en mindre stad, där man ofta springer på folk man känner. Dom flesta vet vem man är och vad man gör, man hälsar när man möts och man kan ofta höra folk prata om andra dom sett eller träffat på stan. Runt denna lilla stad ligger några ännu lite mindre orter och i en av dom bor en nära vän till mig. Hon jobbar dock i samma stad som min mamma bor i, och ser henne ibland. Vi kan kalla min vän E. Vi hörs ofta och hon brukar skicka sms till mig när hon ändå sitter på bussen på väg hem från jobbet. En dag skrev hon till mig att min mamma sitter på samma buss som henne, alltså på väg till den lilla orten utanför den stad min mamma bor. Vad ska hon göra där? Hon känner ingen där och åker ju aldrig mer än nödvändigt. Jag ringer upp mamma men får inget svar. Jag provar flera gånger men utan resultat. Klockan är över åtta på kvällen när hon väl svarar i telefonen hemma. Jag frågar om hon varit iväg till den lilla orten och vad hon gjorde där.
Jag får till svar att hon har en gammal arbetskamrat där som hon träffar ibland och fikar med.
Det låter ju trevligt.

Jag frågar mormor om hon känner till någon vän som bor i orten, men hon har aldrig hört talas om det. Så klart.
Jag vet ju vad min mamma håller på med. Det är högst troligt att hon åker dit för att färre människor känner igen henne där, och det finns ett systembolag där. Det roliga, eller jobbiga, är att min mormor pratar med mamma och får samma förklaring, ringer upp mig och säger: Ja men nu har mamma berättat allt för mig, om hennes vän där och att hon brukar ge henne hemjobb ibland, och så delar dom på pengarna. Det var ju snällt av mamma, vad fint av henne att tänka på andra sådär.
Ja vad fint av henne.

Jag blir irriterad och tänker att jag vet ju. Jag vet vad som försiggår. Och egentligen borde jag inte bry mig, men jag vill att rätt ska vara rätt, jag vill inte ha lögner kastade i ansiktet och att folk ska tro på dom mer än på sanningen. Jag vill bli rättvist behandlad.
Jag får ett nytt sms av E ett par veckor senare. Din mamma sitter på samma buss som mig igen. Hon har ju tydligen åkt den där bussen till den där orten flera gånger i veckan. Den här gången svarar jag E något ironiskt och skriver, Följ efter henne när hon går av. Jag tror ju inte att hon ska göra det, och eftersom jag redan vet, eller misstänker, vad min mamma gör där, så är det inte viktigt. Men det blir viktigt. Det blir mer och mer viktigt för mig att visa för närstående vad som händer, och hur det är.
E skriver inte mer och jag ska just åka iväg till min farmor när telefonen ringer. Det är E, och hon säger att hon nu följt efter min mamma i 20 min från det att dom gick av bussen.

Herregud, jag säger åt mina vänner att spionera på min mamma. Är jag sjuk? I alla fall hade min mamma alltså gått av bussen i den mindre orten för att sedan gå och hämta ut pengar. E som diskret följde efter såg henne därefter gå in på systembolaget. Hon kom ut med tre påsar. Inte systembolagets påsar såklart, utan andra, egna som hon tagit med sig, för att inte visa vart hon varit och handlat. Efter det hade min mamma gått bort till en gammal nedstängd lokal, där a-lagarna brukar träffas och sitta tillsammans. E sade att det såg ut som att min mamma letade efter någon. Hon hittade tydligen inte den hon sökte, för efter det gick hon runt bland busskurerna på stationen innan hon satte sig på en bänk i en, där hon tog upp en flaska och började halsa.

Den där vännen min mamma åker till i den lilla orten, som hon fikar med, och ger lite jobb emellanåt, heter alkoholism. Det är hennes enda vän. Den enda vännen som hon valt att fortsätta umgås med. Alla andra har hon sagt upp kontakten med.

Det som gör mest ont i mig, är att vad jag än säger till min mormor, hon som har en dotter som är sjuk, så tror hon inte på mig. Hon vill inte prata om det. Hon vill inte se. Allt är bra. Jag hittar bara på. Det är ju bara fint av min mamma att åka till den där vännen. Det är ju kul att hon har en vän.

En enda vän.


måndag 17 juni 2013

TILL ER LÄSARE

Hej alla underbara läsare!

Jag vill bara tacka för alla fina kommentarer, och eftersom ni blir allt fler som tittar in här så vill jag säga hej till alla nya läsare också. Jag skriver inte här varje dag, vilket kan vara både bra och dåligt. Men jag har väldigt mycket att skriva om, och det kommer förmodligen bli en hel del mer framöver, än vad det varit.
Däremot är jag inne här varje dag och läser igenom kommentarer och besöker era bloggar.
Tack för att ni läser!

/J

fredag 7 juni 2013

Jag har dig inte.


Jag har dig inte.
Uppe på berg och broar har jag smakat på döden. Fallhöjden har varit perfekt.
Jag ville inte finnas längre. Du svarade att det var du, om någon, som borde vilja försvinna.

Jag har dig inte.
En stor och mörk tomhet växer sig starkare i mig och det är så skönt att få försvinna in där. I tomheten. Inga ord finns. Inga bilder.
Jag ska aldrig be om hjälp igen. Jag ska hålla det jag lovat mig själv, att aldrig bli som du. Jag ska komma längre. Jag ska vara modig. Jag ska våga.

Jag ska våga gå min egen väg. Jag ska vara modig nog att stå ensam i den här stormen. Jag behöver inte er. Nej, jag vill inte ha er.

Jag vill inte ha er.

Du har tagit min ö ifrån mig. Min frihet. Mitt allt. Platsen är förgiftad, huset har förlorat känslan av trygghet. Vad gör jag av min längtan nu? Min skälvande, desperata längtan.
Jag kan inte vara under samma tak, mellan samma furugula väggar. Inte smaka samma luft, samma vatten som du.

Tomheten. Det är så skönt att få försvinna in där. Inga ord finns. Inga bilder. Ingen får se mina ofärdiga bilder. Allt ska vara klart, ingen får ändra det som är mitt. Ingen får ta det ifrån mig.
I tomheten finns inget oss. Inga bilder av mig bredvid dig. Inga ord finns. Inga meningar. Ingen mening.
Tanken på ett vi, ett oss, får mig att gå sönder. Vi går samma väg åt skilda håll och så måste det förbli.

Jag ser oss överallt, när tomheten dör. Jag ser oss i filmer, i parker på filtar, under parasoll på uteserveringar. Jag ser oss le, prata, skratta, jag hör dig berätta för mig hur det var när du var ung. Du ger mig råd och stöd. Jag ser dig krama om mig, trösta, när livet sviker. Jag ser oss på loppmarknader, i matbutiker, jag ser oss i en bil på väg hem till mig. Oss. Vi. Överallt. Jag vill inte se mer. Jag vill blunda. Jag vill sluta ögonen och sova mig in i tomheten, sova bort oss.

Jag har dig inte. Jag vill att hoppet lämnar min sargade själ, för varje gång jag ser oss, river en längtan i mig. En skälvande, desperat längtan.

Vad gör jag av min längtan nu?






fredag 3 maj 2013

NÄR VATTNET TAR ÖVER.

Det här har blivit lite av en klagomur. Det är både bra och dåligt.
När oro och ångest växer inom en till något stort och mörkt, då är det nog ändå bra att få ur sig det någonstans. Jag är en person som alltid förbereder mig på det värsta scenariot och tänker hellre att nu är det kört, jag kommer dö, än att försöka hoppas. Hoppet kommer ofta i efterhand ändå, men just i början har jag svårt att se det ljusa och positiva.

Det har hänt mycket den senaste månaden. Jag har blivit av med jobbet, tillsammans med 50 andra på företaget som varslades samtidigt som mig. Det känns väldigt tungt eftersom jobbet har varit en trygghet och jag har haft många fina kollegor att spendera dagarna tillsammans med. Med tre månaders uppsägningstid har jag i alla fall lite tid att söka nytt jobb, och jag har sett hemmet som min stora trygghet nu, tillsammans med min sambo såklart. Här kommer jag kunna spendera veckorna med att jobba på min portfolio, söka jobb, skriva cv och ringa runt.

Jag har den senaste månaden suttit i möten med facket, ledningen, kollegor och liknande, för att försöka lösa situationen till det bästa möjliga. Men det har verkligen tagit på krafterna.
Jag har önskat i dom här stunderna att jag haft en mamma som inte var alkoholist, en mamma som man kunde ringa och prata med, som kunde stötta och komma hit och fika och prata. Nu är det ju inte riktigt så. Dessutom har min mamma massa trassel hos sig. Hon har stambyte i sin lägenhet och inget vatten över huvud taget. Hon har ett stort hål i väggen där hon ser rakt in till sin granne, och hon får nu bo i vardagsrummet och på balkongen. Hon hade egentligen tänkt bo hemma hos min mormor och morfar under stambytet, men dom har också problem. Dom har en vattenläcka i sitt hus och måste riva en hel vägg, och dra upp golvet.

Igår åkte min sambo iväg, till några vänner över helgen. Jag får alltid lite småpanik då. Men jag satte mig på kvällen med en kopp te i soffan och försökte tänka på att det är bra att jag är själv, jag ska ju sitta hemma själv i flera veckor, kanske månader, och söka jobb, så man kan ju lika gärna vänja sig och försöka vara lugn i det läget.
Precis när jag tänker den tanken, precis när jag slappnat av och lugnat mig själv, hör jag hur brevlådan öppnas i dörren. Jag reser mig och går ut i hallen där jag plockar upp ett papper från golvet. På lappen står det att det har varit en översvämning i en lägenhet längre upp i huset och flera våningar är vattenskadade. Dessutom ska ett stambyte påbörjas hos oss. Och när börjar allt detta? På tisdag nästa vecka. Om 4 dagar.

Min första reaktion är att jag får svårt att andas. Jagorkarintejagorkarintejagorkarinte. Arbetet ska ta hela sommaren, dom månader jag planerat och försökt hitta ett lugn i. Hemmet som blir min trygghet, min lugna vrå, ska bytas ut mot en byggarbetsplats och våra nykaklade rum ska rivas ut. Katterna ska trampa runt i damm och kakelkross och jag ska på något sätt i allt det här bara försöka låsa in mig i datorrummet och försöka hitta ett nytt jobb.

Det finns alltid de som har det värre. Jag vet. Det finns det alltid, hur dåligt man än har det. Och jag vet att jag har det bra. jag är frisk, jag har två armar och två ben, en hjärna som fungerar och ett hjärta som pumpar runt blodet i mina ådror. Jag har en underbar sambo och hans fina familj och jag jag har vänner även om vi inte ses så ofta. Jag vill kunna se det positiva. Jag vinn kunna tro att det här är lätt och att allt är som vanligt.
Det är bara väldigt svårt just nu.

lördag 9 mars 2013

DAGEN JAG LOVADE ATT ALDRIG TÄNKA PÅ IGEN.

Rektorn ropar upp mitt namn. Mitt namn. Jag är chockad och förvånad och får ställa mig där uppe framför halva skolan. Applåderna tystnar och rektorn säger något. Så håller hon upp ett diplom och en check på 5000 kr.

--------

Jag tänker berätta om en dag som jag inte berättat eller skrivit om så mycket alls tidigare. En viktig dag för många, en stor dag, en dag att fira och glädjas åt, nämligen studenten. Jag har nog backat lite inför att skriva om eller tänka på den här dagen, för det minnet känns så fruktansvärt sorgligt och patetiskt, och det ligger en stor ilska och desperation över den dagen.
För att förstå den här dagen måste jag börja med att backa några steg. För det första har de vuxna i min familj aldrig varit speciellt engagerade i skolan eller föräldramöten och liknande. De har heller aldrig varit speciellt bra på firanden av olika högtider, och har inte varit intresserade av att ta reda på hur folk gör idag.

Ett par veckor innan studentdagen, hade vi mösspåtagning och skolan delades upp i de två matsalarna där vi satt och åt och pratade hela dagen medan rektorn ropade upp namn delade ut stipendium och olika böcker till folk som gjort något bra under året. När hon delat klart säger hon att det var det sista hon hade.
-Men vi har faktiskt ännu en sak att dela ut. Det är så att CAN, centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har haft en uppsatstävling i hela landet och vi har ett pris att dela ut i den här skolan.
Alla mina klasskompisar börjar viska och så säger några längre bort att det är säkert jag som vunnit något, och så tittar de på mig.  Jag vet inte varför de sa så, och jag hade vid det här tillfället helt glömt bort att jag skrivit ihop en liten text för ca 6 månader sedan, och skickat in.

Rektorn ropar upp mitt namn. Mitt namn. Jag är chockad och förvånad och får ställa mig där uppe framför halva skolan. Applåderna tystnar och rektorn säger något. Så håller hon upp ett diplom och en check på 5000 kr, tar i hand och säger att vi är så stolta över dig! Jag fattar ingenting. Alla applåderar igen och jag går och sätter mig. Klasskompisarna är nyfikna och jag skickar runt det jag skrivit. Jag mår illa. Jag ser eller hör inget. Känslan jag har i kroppen är en stor förvirring av stolthet och rädsla. Hur fan ska jag kunna berätta det här för folk? Jag kan inte säga något. Jag kan inte berätta för min familj att jag skrivit om min alkoholiserade mamma och vunnit pengar för det. De kommer döda mig.

Jag reser mig och går till mitt skåp där jag ringer till pappa. Jag berättar för honom, för jag är samtidigt otroligt stolt och glad över att jag kommit på andraplats av Sveriges alla deltagande ungdomar, och han är glad och gratulerar. Det var det. Nu får jag hålla tyst.
Men jag kan inte. Efter skoldagens slut går jag hem, lägger uppsatsen och diplomet på byrån i hallen och går ut igen. Jag håller mig borta hela kvällen och när jag väl kommer hem sitter mamma och gråter i soffan med uppsatsen i händerna. -Är jag verkligen så hemsk? säger hon. Är det sant att ni mått så här?
Jag tröstar och skäms och är glad att hon pratar med mig. Men vi pratar inte mer om det sen. Hon ber mig hålla tyst och jag gör som hon säger.

--------------

Studenten. En dag som jag inte sett fram emot. Jag har alltid älskat skolan. Jag har kommit till skolan en timme innan den börjar och stannat kvar extra länge efter den sista lektionen. Jag har suttit i datorrummen på håltimmarna och jobbat på egna projekt och gjort extra tillval i olika ämnen. Lärarna älskade mig. Jag hade inte högsta betyg i alla ämnen, men jag var engagerad och älskade det vi gjorde. Skolan var en fristad för mig, en trygghet. Där fick jag vara mg själv. Där behövde jag inte gå på tå för någon eller försöka hålla någon vid liv. Där var jag jag.

På studentdagen hade jag en vit klänning som många andra. Det var champagnefrukost i parken där jag fick jordgubbsfläckar på klänningen men som jag som tur var kunde tvätta bort snabbt. Under själva ut-springet, när föräldrarna stod utanför och viftade med sina skyltar, satt jag och 4 vänner kvar i en datorsal och pratade minnen. Vi gick ut efter alla andra och hittade våra familjer. Jag fick en massa blommor och en flaska hängd runt halsen och det togs bilder. Mamma och mormor och morfar var där, min bror, pappa och farmor,  styvmor och syskon. Efter det skulle hela klassen upp på ett flak och åka genom staden ner till parken. Jag fick skylten av min mamma, som hon gjort. En vit pappskylt med en bild på mig där jag var 1,5 år gammal. Hon hade klistrat ihop den själv och jag börjar nästan gråta för jag vet hur mycket den bilden betyder för henne.

På flaket var det lugnt. Vi var ingen party-klass, utan ganska ordentliga. Det är jag glad för. På väg ner till parken går min skylt sönder i vimlet och jag ser bilden på mig som ettåring ramla ner på gatan och köras över av flaket bakom vårt. Fan. Väl framme i parken står fullt med människor bredvid sina dekorerade bilar. Det är nämligen så att föräldrarna möter upp sina barn där och så åker man hem i den där fina bilden. Det hade ju såklart mina föräldrar missat. Mina vänner försvinner åt olika håll och jag letar ensam efter någon jag känner igen. Den som möter mig blir min granne, som verkar förstått hur det går till och hon är även där för att möta upp någon annan. Hon gratulerar och lämnar över en liten present och försvinner sen i folkmängden.

Jag står alltså ensam igen, med en trasig skylt. Jag tar upp min mobil och ringer hem. Alla är hemma och blir lite stressade och förvirrade över att jag visst skulle hämtas. Morfar sätter sig i sin lilla bil och kör ner till parken. Jag ser honom komma 10 minuter senare, när nästan alla lämnat parken, och hoppar in i framsätet.
-Det här var ju för tråkigt, inte visste vi det här. säger han lugnt och vänligt. Hemma hos mamma sitter mormor och mamma vid köksbordet, min lillebror är där och mammas dåvarande kille. Jag och morfar sätter oss också. Det är helt tyst i köket.  Mamma har hängt upp några serpentiner i lampan och vi äter någon sallad med ett tillbehör jag inte minns. vad jag minns får jag någon femhundralapp i ett kuvert, men inga presenter. Alla äter under tystnad och klockan tickar i bakgrunden.

-Jag hörde att du vunnit pengar! sa mormor plötsligt. Var det någon tävling eller hur var det?
Jag förstår att mamma sagt till mormor att jag vunnit ett pris, men inte för vad. Jag ser på mamma och hon ser sammanbitet tillbaka på mig. Vad gör jag nu?
-Ja precis, jag vann pengar för en uppsats jag skrev för ett halvår sen.
-Men vad spännande! Får man läsa? Vad var det för uppsats?
-Ja... eller jag minns inte riktigt. det var bara en text jag skrev och jag minns inte riktigt vad den handlade om, det var ju länge sen.
Så blir det tyst igen och mamma andas ut och frågar om någon vill ha mer mat.

Jag går in på mitt rum och ringer en av mina närmsta vänner. Hon är mitt uppe i studentfirandet. Hela släkten är i deras hus och dom äter god mat och hon har just öppnat alla sina studentpresenter. Det är så mycket folk hos henne så det kan ta lite tid innan hon kan komma över, men hon lovar att komma till mig innan vi går till klubben där allt firande äger rum på kvällen.
När hon kommit över sitter vi på balkongen och pratar. Vi pratar minnen och hon berättar om sin dag och min mamma sticker ut huvudet emellanåt för att fråga om vi vill ha något. Vi tackar nej.

Det börjar mörkna ute och vi beger oss iväg. Vi möter upp våra vänner och klasskompisar utanför klubben och går in tillsammans. Dans, skratt och fulla människor omger oss. Jag dricker inget, men har ganska kul ändå, och runt tvåtiden på natten går vi hemåt. Jag minns att vi hade väldigt ont i fötterna. Jag minns att jag redan saknade skolan och jag minns att jag tänkte att jag ska aldrig tänka på den här dagen igen.

Den där uppsatsen har fortfarande inte mormor och morfar läst. Nästan ingen vet om att den existerat. Men den gav mig lite extra pengar inför en resa den sommaren och samma sommar började jag jobba. Jag fick drömjobbet direkt och ett halvår efter det hittade jag en lägenhet att hyra svart på kungsholmen i Stockholm  Den var hemsk, men bättre än att bo hos mamma. Mitt nya hem blev en fristad för mig, en trygghet. Där fick jag vara mg själv. Där behövde jag inte gå på tå för någon eller försöka hålla någon vid liv.
Där fick jag vara jag...


tisdag 26 februari 2013

ATT HA EN BROR.

En bror är bland det vackraste man kan ha. Han är som ett bevis på att allt jag genomlevt faktiskt hänt och varit. Utan honom skulle mitt liv vara halvt.

När vi ses, räcker det med en replik ur en dålig reklamfilm, så kan vi skratta så att vi viker oss dubbla. Vi behöver aldrig ha sett den där reklamen tillsammans, båda vet vilken det är, och båda kan replikerna i just den filmen. Och båda skrattar åt precis samma saker.

När vi sitter där mitt emot varandra och jag peppar honom inför en jobbintervju, så kan vi skaka på huvudet och skratta åt att vi inte har några andra än oss själva. Att vi inte har den där trygga grunden att stå på. Vi kan prata om samtalen vi haft med mamma i telefon och skratta åt det också. Åt att hon alltid upprepar sig och klagar, att hon aldrig kan lägga på och att man alltid är arg i slutet av ett samtal med henne. Det är sorgligt och roligt och betryggande, att ha någon som sitter i samma båt som en själv.

Men vi har byggt den där båten själva. Vi har samlat brädor och spikar ända sen vi var små och även om vi många gånger blivit bestulna på vårt virke, har vi börjat om. Vi har själva rest den tunga masten och vi har blåst vind i seglen. Det är vi som med egen kraft tagit oss hit där vi är idag. Vi har klarat oss. Vi har lämnat det stormande havet och hittat till en ö, ett land, där vi är trygga. Med varsitt hem och varsitt jobb och en varsin katt som sover vid våra fötter.

En bror är bland det vackraste man kan ha. Han är som ett bevis på att allt jag genomlevt faktiskt hänt och varit. Utan honom skulle mitt liv vara halvt. Utan honom skulle den där båten kanske aldrig blivit byggd.

fredag 1 februari 2013

FÖR ATT DU HAR VARIT OCH FÖR ATT DU ÄR.

En midsommarafton klättrade du in genom fönstret i vårt hus. Jag står där nere på gräset och ser upp på hur du försöker hålla dig fast i fönsterkarmen och du balanserar med ena foten på en vattentunna som du placerat på en bänk för att nå upp. Tre meter till höger om dig och det öppna fönstret står också ytterdörren på vid gavel. Det är mörkt ute, och det är kallt för att vara midsommar. Du svär något om att dörren inte går upp, nycklarna är borta, det är svårt att komma in i huset ikväll. Och jag tänker, hur hamnade du här?

Du har gråtit på mina skolavslutningar i lågstadiet. Du har klätt mig i mina finaste kläder på skolfotograferingarna. Du har dukat fram frukost varje morgon klockan halv sju, för att vi skulle hinna säga hej till pappa som just kom hem från sitt natt-pass på jobbet. Du har gett dom finaste julklapparna. Du har sagt att du älskar mig varje dag i mitt liv. Du har bakat tårtor på min födelsedag, läst sagor när jag ska sova och stekt pannkakor till middag.

Du har fallit. Du har gått sönder. Du har gråtit för att du ångrat dig. Jag har väntat på dig utanför systembolaget efter skolan. Du har ärvt mina kläder. Jag har dukat fram frukost som du inte ätit. Jag har gett dig dom julklappar du önskat dig mest. Du har försvunnit och lämnat mig ensam. Du har ljugit. Jag har älskat och hatat och älskat dig igen. Jag har bakat tårtor till dig när du fyllt år. Jag har skrivit om dig och vunnit priser. Du har gråtit mer. Kylskåpet hemma hos oss har varit tomt och och vi har inte haft mat. Jag har köpt tandkräm på coop för femtioöringar. Du har haft sönder saker mitt i natten. Det har varit blodiga golv och trasiga speglar. Jag har försökt väcka dig i panik dom gånger jag inte vetat om du sovit eller varit medvetslös. Vi har suttit upp sent under ett parasoll och lyssnat på musik och skrattat tillsammans. Jag har tagit hand om lillebror när du var för full för att köra honom till sjukhuset. Jag har väntat på dig. Jag har följt med dig till frivårdens kontor. Jag har flytt. Jag har flyttat långt från dig för att jag inte orkat kämpa mer. Lillebror har ringt för att ni inte haft någon mat hemma. Jag har bett om ärlighet. Jag har bett andra om hjälp. Jag har bett dig sluta.

Snälla, sluta.

En midsommarafton klättrade du in genom fönstret i vårt hus. En annan midsommarafton kom du aldrig hem. Jag var 8 år och rädd. En dag skulle vi ses och du dök aldrig upp. Du har lovat och svikit och lovat igen. Du har gråtit och människor har sträckt ut en hjälpande hand som du inte tagit. Du har vinglat hem i mörkret och jag har aldrig låtsats att jag inte känt dig. Jag kan inte låtsas. Du är min mamma. Du har varit min mamma och aldrig varit det. Jag har bett dig att vara det. Och jag har bett dig sluta. Jag ber dig att sluta.

SHAKE IT OUT.



"And I've been a fool and I've been blindI can never leave the past behindI can see no way, I can see no wayI'm always dragging that horse aroundAnd our love is pastured such a mournful soundTonight I'm gonna bury that horse in the groundSo I like to keep my issues drawnBut it's always darkest before the dawn"