ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT GRÄVA I SOPOR EFTER SVAR.

2010-03-01 10:21:04


Och jag ser frågan Hur hanterar man detta? Och så tänker jag. Hur gör man? Hur gör jag? Och hur borde jag göra? 


För att få bättre kontakt och för att ses oftare så har vi målardagar hemma hos mormor. Det är jag och min bror som brukar komma dit. Den här gången kunde inte min bror men min mamma följde med. Vi satt i köket och lyssnade på radion och jag målade ett hjärta, ett människorhjärta i blod. Mamma målade en fisk i ett glas. Det såg ut som en femåring hade målat det, men hon försökte i alla fall. Mamma går ut i hallen lite då och då, för att släppa in katten säger hon, eller för att gå på toaletten. Men någon katt kommer inte in. 


Jag vet att hon har sagt att hon slutat och jag vet också hur lite jag tror på det. När hon satt sig igen går jag ut i hallen och jag ser hennes väska på golvet. Jag ser mig omkring och sätter mig på huk och känner försiktigt igenom väskan. En bok, nycklar, papper.... Ingenting.. Jag blir lite förvånad, men ställer mig upp och går fram till hennes jacka. Jag känner i ena fickan och vrider på jackan och ser den andra fickan. Där. Där är den. Hon har rivit upp en bag-in-box och tagit ut påsen och lagt den i jackfickan med kranen nära så att hon lätt kan få i sig det hon behöver. Jag vänder tillbaka jackan och går ut i köket igen och fortsätter att måla. Vi pratar och mamma och mormor skriker och sen skrattar dom och skriker och skrattar. 


Och vi äter middag och jag tänker att jag borde ta kort på mammas jacka så att jag har bevis ifall ingen tror mig. Jag går till hallen och tittar i fickan. Den är tom. Jag var helt säker på att den låg här, den kan inte ha försvunnit, ingen kommer tro mig nu, tänk om mamma har druckit upp och slängt den. Jag går till soporna i köket och letar i påsen när ingen ser. Jag gräver i matrester och papper och plast och där, där ligger något. Inlindat i en röd påse. Tur att jag hittade den, då var det ju inte inbillning i alla fall. Varför skulle det vara det förresten? Börjar jag tvivla på mig själv? 


När jag är ensam med mormor frågar jag, Var det hon eller ni som slängde det? Vilket då säger mormor. Vinet såklart säger jag, det hon hade i jackfickan. 
Det var jag, säger mormor, hon skulle väl aldrig göra det. 
Nej det skulle hon ju inte såklart, men man vet aldrig. Jag säger att det här är inte bra, varför sa du ingenting och mormor ser på mig mer mörker i blicken och säger, Snälla, hjälp mig här och var bara tyst! Inte ett ord till morfar, jag orkar inte med det här ikväll. 


Jag blir tom. Jag åker hem och jag ljuger för mig själv och jag känner mig ihålig och kan inte skratta eller le längre. jag kan inte känna ilska eller sorg eller besvikelse. Jag känner ingenting längre. Och så är det varje gång vi ses. Jag spränger trumhinnorna med musik som överröstar tystnaden i mitt huvud. 


Hur hanterar man detta? 
Man gräver i sopor efter svaren och tvivlar på sig själv. Man lyssnar på musik när andra säger åt en att vara tyst och man låtsas som att man inte finns. Så gör man, Jag säger inte att det är rätt. För det är det inte, jag skulle vilja göra så mycket mer, och jag har försökt så många gånger. Men jag klarar det inte själv....