Midsommarafton. Syrenerna har vissnat men några smörblommor och en del midsommarblomster kan man fortfarande hitta i dikeskanterna. Myggorna räcker och blir över, så man behöver ju inte känna sig ensam precis. Solen skiner och målar fräknar på mina kinder, och det är nästan så varmt att jag inte kan sova om nätterna. Men nu är det ju av andra anledningar jag inte kan sova. För att sova vägg i vägg med en alkoholist är som att vaken vandra runt i en mardröm som inte går att ta sig ur. För det var just vad jag förblev natten till midsommarafton; vaken.
På torsdagen åkte jag och sambon ut till skärgården med våra tre katter. Till den där ön där jag praktiskt taget är född, där jag spenderat alla mina somrar och där jag har hälften av alla mina släktingar. Ön som jag älskar och avgudar som den perfekta platsen på jorden. Både jag och min bror vill vårda och sköta om det stället. Vi vill klippa gräset och laga staketet, måla huset och kanske bygga ut altanen. Vi vill vara där. Vi vill fortsätta spendera varje solig sommarminut där ute vid havet.
Men så har vi ju inget eget hus där, utan måste bo i mammas eller mormor och morfars hus. I år valde jag att prova bo hos mamma, det huset är större och katterna får mer plats. Vi vill inte släppa ut dom ännu, dom får vänja sig vid huset först, så dom förblir innekatter några veckor till. Men så fort vi kommit ut så förstår jag ju vad jag utsätter mig själv för.
Mamma var ju full som vanligt, och kanske ännu fullare än vanligt till och med. Hon har någon form av alkoholdemens och och glömmer det man sagt i samma ögonblick hon hört det. Så när jag säger att hon inte får släppa ut kattera, ja ni förstår...
Efter att ha lyssnat på hennes sluddrande, klagande och upprepande hela den första kvällen, så gick vi och lade oss i ganska god tid. Det hjälpte inte, för jag somnade aldrig den kvällen. Jag låg och lyssnade på hur hon pratade med sig själv i köket, hur hon öppnade ytterdörren, pratade med katterna, och jag kunde bara för mitt liv hoppas att hon inte släppt ut dom. Hon pratade mer med sig själv, höll långa diskussioner, pysslade i köket, drack lite mer, tills hon till slut somnade. Jag låg vaken hela natten med ångest som stod mig upp i halsen, precis samma ångest man haft varje kväll när man var liten och låg och lyssnade på henne.
Klockan fem på morgonen hörde jag henne gå upp. Då började diskussionerna med katterna igen och så stack hon in huvudet i vårt rum och, vad hon trodde, viskade, att katterna ville gå ut. Jag sa såklart att nej, dom får inte gå ut, låt dom vara. Då hörde man henne återigen börja prata med dom och berätta för dom högt och ljudligt hur elak jag var som inte lät dom gå ut. Jag hade inget tålamod efter en sömnlös natt och ropade åt henne att hålla tyst och gå och lägga sig. Hon gjorde som jag sa och somnade faktiskt Det gjorde jag med. Jag sov i en halvtimme, sen var det bara att gå upp och fira midsommar.
Jordgubbar till frukost, lunch ihop med bror och hans vänner och så mamma då, jordgubbstårta, midsommarstångsdans med hela ön, och så middag hos mormor och morfar. Jag och sambon spenderade mesta delen av tiden med min mammas kusin som blivit som en moster för mig. Jag älskar att vara hos dom, och kan sitta där hela natten om det skulle vara så. Vid midsommarstången satte mamma sig på ena sidan av ängen, och jag och dom andra tvärs över. Det är jobbigt att sitta och se på henne, ensam och aspackad på andra sidan, men skönt också. Dåligt samvete blandat med lättnad.
Hur som helst såg hela helgen ut sådär. Mamma mindes ingenting, hon var full hela tiden och vinglade fram längs vägarna och jag låg vaken med ångest hela nätterna.
Det resulterade i ett besök på S:t Görans sjukhus idag. Mitt hjärta började slå väldigt snabbt på jobbet och jag var inte direkt orolig, tänkte att det slutar nog snart. Men det gjorde inte det, och efter telefonsamtal med sambon och vårguiden tog jag mig ut i regnet och bort till cityakuten. Där fick jag efter att ha beskrivit mina symptom gå före alla 40 personer i kön och direkt in till en läkare som tog ett EKG på mig. Det såg inte så bra ut sa hon, och dom skickade mig vidare till sjukhuset. Jag och sambon, som såklart följde med, fick snabbt hjälp inne på akuten. Två hjärtspecialister och tre sköterskor stod runt min brits och satte nålar i armvecken och elektroder på kroppen.
Jag fick lugnande och olika hjärtmediciner och efter ett tag fick dom ner mina hjärtslag från 145 i minuten till 92. Jag kunde andas igen och sov ganska länge. Pappa och farmor kom och hälsade på och sa väl samma sak som jag och min sambo tänkt, att man kanske inte ska utsätta sig för vad man vet att man mår dåligt av.
Sin mamma då alltså?
Jag kan inte hjälpa att jag vill ha en mamma, men jag vet att jag inte har någon. Hon är bort och så är det bara. Och jag får leva med ångest så länge jag väljer att träffa henne.
Det blev en bra midsommar ändå. Jag ångrar inte att jag åkte ut. Men nästa år får jag nog bo någon annanstans där ute. I ett tält kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar