JAG SÄGER DET INTE HÖGT

Och när livet står stilla, så går jag förbi. Jag försöker fånga frusna träd på bild.

Och vi sitter ensamma tillsammans nästan längst fram och ser på en bild av någon som fanns. Och runt mig står världen stilla. Varje del av mig dör lite och det syns inte genom era spruckna näthinnor. Psalmboken i mina händer kramades långsamt sönder och smulades ner på golvet tillsammans med mina trasiga fingrar. Snökristallerna i mina ögonfransar smälte och blev till regn och på andra sidan muren jag byggt upp tänder en liten pojke ljus runt sin farfars kista.

Jag kan inte längre se på dom som delar samma bänk som jag. Någon säger att taket knakar och jag ser upp mot valven och hur det spricker och stora betongdelar och sten och sand faller mot mig och krossar varenda ben i min kropp. Jag känner hur ont det gör.
Regnet delas med alla i samma rum.
Det sprider sig som en eld och hela salen står i lågor.
Vi ska vara tacksamma.
Vi har fått syndernas förlåtelse.
Vi är välsignade.
Vi ska vara lyckliga…

Jag hör vad hon säger men jag lyssnar inte. Ljudet försvinner långsamt i ett dovt ingenting och det svartnar framför mina ögon.

Jag fryser. Men jag säger det inte högt......