ATT LEVA UTAN EN MAMMA ÄR ATT LEVA MED EN STÄNDIGT LÄNGTAN.

Och man vill glömma och lägga allt åt sidan för en stund, ni vet sådär sopa allt under en matta och sen glömma att det finns där under.

För jag vill att min mamma kommer in till stan och går längs drottninggatan med mig, att vi ska sitta ute vid ett bord i solen och fika och prata och skratta. Vi skulle gå in i den där affären där dom säljer peruker och prova massor och hon skulle vända sig om efter snygga killar och fnissa och prata precis som hon gjort förr. Vi skulle glömma tiden och leva i nuet, i dået, och göra det vi ville.

För att leva med en missbrukare är att leva med saknad. Att leva utan en mamma är att leva med en ständig längtan. En längtan som drar och sliter i hela kroppen. Jag vill jag vill jag vill.

Snart ska jag hitta en helg eller en dag någon helg, kanske i påsk, när hon kan komma hit eller jag kan komma dit och vi ska göra allt det där som vi i hemlighet drömmer om. För jag vet att hon också vill, att hon också önskar. Kanske kan vi för en dag glömma slagen och skriken och alkoholen och tårarna som rann. Är det dags att blunda och gå vidare? Eller glömma och gå vidare?

Eller helt enkelt acceptera att hon är som hon är och jag får älska henne för den hon är.