onsdag 15 juni 2011

ATT LEVA MED EN MISSBRUKARE ÄR ATT LEVA MED SKULDKÄNSLOR.

Jag tänkte att jag skulle kunna säga att jag visste att det skulle bli så här. Men det visste jag inte. Jag hade ingen aning. Jag hade inte ens tänkt tanken på hela veckan.
Jag hade bara väldigt mycket sett fram emot den där dagen när jag och mamma skulle träffas inne i stan, fika, gå runt i affärer och prata och skratta ihop. Det var 9 år sen sist… 
Så vi hade bestämt oss för att ses igår, en lördag. Mamma hade pratat om det hela veckan med mormor och morfar och var så glad att vi äntligen skulle ses. Jag pratade med henne dagen innan och vi bestämde oss för att ses på sergels torg på den stora trappan för dit vet jag att hon hittar. Jag vet också att hon inte gillar att åka ensam inne i stan så på lördag morgon ringde jag henne när hon gick på bussen för att åka dom 7 milen till stockholm. Jag hörde direkt att hon hade druckit. Men jag tänkte inte så mycket mer på det, utan mer att jag får väl acceptera att hon är nervös och behöver alkoholen då, bara jag får träffa henne. 
Så ringde jag henne vart 20e minut tills hon kom fram till tekniska högskolan och skulle gå ner till tunnelbanan. Jag Var redan framme vid trappan och förklarade för henne i telefonen hur hon skulle gå. Hon stämplade sin remsa och gick ner till perrongen. Jag frågade henne vad det stod på skyltarna, när tågen gick. Det går ett tåg till liljeholmen om 5 minuter sa hon, men dit ska ju inte jag. Så jag förklarade att nej, du ska inte dit, men hoppa på det tåget och åk 3 stationer till t-centralen, så går du av där. Då är du framme. Hon sa ok, och att hon skulle sätta sig på en bänk och vänta på tåget och jag sa att jag skulle ringa om 10 minuter igen för då borde hon vara nästan framme. Vi sa hejdå så länge och lade på. 
På Sergels torg sålde dom massa blommor i somriga färger. Jag fotade dom och tänkte att när mamma kommer hit vet jag att hon kommer vilja stanna och titta på dom, hon älskar blommor. Jag hade tagit med mig en tidig mors-dag present till henne, ett halsband jag gjort, och så hade jag klätt mig i kläder jag vet att hon skulle gilla. Jag hade letat upp adresser tidigare på morgonen till cafféer i gamla stan hon ville fika på, butiker hon ville gå till. Jag stog där på trappan och log för mig själv med ett pirrande i magen. Jag var verkligen glad, och hade sett fram emot den här dagen så länge nu. 
Efter 5 minuter ringde jag mamma.
Hennes mobil var avstängd. Jag tänkte att hon kanske bara pratar i telefonen så jag provade att ringa igen. Och igen och igen. Inget svar. Jag gick ner för trappan och tittade om jag såg henne någonstans, så gick jag upp igen, och in till den inglasade trappan, men hon var inte där heller. Jag gick ut igen och väntade en kvart innan jag började bli orolig på riktigt. Jag ringde till mormor och till min bror som var på landet, bara för att hör om dom hört något från henne och jag sa också att hon var full. Ingen hade hört något. Jag letade överallt. Jag ringde mammas mobil vart 5e minut och efter en timme så tänkte jag att hon garanterat gått vilse, åkt till liljeholmen och tappat bort sig. Tänk om hon blivit överfallen och hennes mobil blivit stulen. Kanske ligger hon någonstans och blöder. Jag såg henne framför mig ensam och rädd på en tunnelbaneperrong hon aldrig varit, vingalndes fram på jakt efter rätt väg… Jag har lämnat henne….Jag skulle mött henne på tekniska, jag vet att hon inte alltid hittar när hon är full. Varför varför gjorde jag såhär… 
I 2 timmar väntade jag. Jag ringde hem och till hennes mobil, lämnade röstmeddelanden och sms. Jag letade överallt, grät och letade mer. Jag åkte till tekniska och letade, och så åkte jag till danderyd och letade, alla ställen jag kunde tänka mig att hon kunde vara och jag hade så dåligt samvete. Jag satte mig på bussen och åkte dom sju milen åt det håll jag skulle senare på kvällen, till min vän. Mamma kan inte ha åkt hem, jag åker ifrån henne, lämnar henne i stan nu… Och jag grät hela vägen på bussen. Min vän mötte mig vid bussen efter en timmes färd och vi kramades länge. Hennes hund var sjuk och kommer att avlivas snart så hon var lika ledsen hon. Vi bestämde oss för att handla på ica och köpte massa godis och varsin lassagne. 
Väl hemma hos henne låg hon i sängen och jag i soffan och vi pratade om allt som just nu gjorde oss så ledsna. Jag hade svårt att koncentrera mig och tänkte att om jag inte fått tag i mamma innan klockan 18 så åker jag in till stan igen och letar efter henne tills jag hittar henne. Efter att ha fått i oss lite mat, min första måltid på dagen förutom en smörgås på morgonen, så ringer min telefon. Det är mormor och tydligen har hon fått tag i mamma. Vi pratar en stund och så ringer jag till mamma direkt när vi lagt på. Till hennes hemtelefon. Det går tre signaler, så svarar hon….
Herregud du lever hinner jag bara säga innan jag viker mig dubbelt och faller ihop på soffan och gråter hejdlöst…En stor sten faller från mitt bröst och jag kan andas igen. Mellan andetagen och alla tårar försöker jag få fram att jag ringt och ringt och trodde att hon var död och frågade vart hon var. 
Jag har varit hemma hela tiden, säger hon, och som ett slag i magen slår smärtan till. Hon åkte till tekniska och satte sig för att vänta på tunnelbanan, så åkte hon hem igen… Hon fick ont i magen tydligen. Så har hon varit hemma hela tiden. Jag blir nästan mer arg än ledsen och frågar varför hon inte ringt?
Jag vet inte, säger hon jag vet inte…. jag hade så dåligt samvete på bussen på väg tillbaka…. Förlåt…
Hon har aldrig gjort så mot mig tidigare, och jag blir arg och säger igen hur orolig jag varit och att jag inte fattar varför hon inte ringde och sa att hon åkte hem, jag har letat överallt.
Hon lägger på luren i örat på mig och jag tittar tomt framför mig där jag sitter hos min vän.  Vi pratar lite en halvtimme och sen åker vi hem till min mamma. Jag måste få se på henne, se henne i ögonen och höra vad hon har att säga. Och så vill jag lämna mitt halsband. Min vän väntar i bilen nedanför och jag går upp, ringer på och ringer på igen. Så öppnar hon. Hon är 44 år gammal men det jag ser framför mig är en sönderknarkad gammal gumma. Rynkorna under hennes ögon och och slitna sönderblekta håret över hennes ansikte får henne att se trasig ut. Hon håller i sig i väggen för att inte ramla, hon är full och det luktar instängt i lägenheten. sminket har runnit längs hennes kinder.. 
Här är ditt halsband, säger jag och räcker det mot henne, hon tar emot det och säger sluddrigt och långsamt tack, vaaaad fiiint. ååå… Jag vill bara gråta när jag ser henne men jag har inga känslor kav r just där jag står och rör inte en min… Jag pratar med henne, frågar varför, och hon vinglar till och försöker förklara att hon har magsår och blöder och ska till läkaren. Jag frågar henne om hon slutat dricka och hon säger bara nej, men lite får man dricka, hon jobbar ju och står i som alla andra, tar ett glas till maten och på helgen och är som vem som helst. Jag förklarar som så många gånger för att man inte alls kan dricka om man är alkoholist och att jag inte vill träffa henne mer om hon inte tar in på ett behandlingsghem. Jag kan hjälpa henne att hitta ett bra. Men det vill hon inte… 
Det har varit så jobbigt den här tiden säger hon…. jag har inte berättat men massa har hänt, vi tar det en annan gång. Jag tar snabbt av mig skorna och säger nej, vi tar det nu. Så går vi in och sätter oss i soffan och hon berättar.
För ett och ett halvt, snart två år sen var hon med i en bilolycka, hon körde rattfull och krockade. Jag har följt med henne till frivården några gånger, men något riktigt straff har jag aldrig hört om. Nu när jag sitter där framför henne i soffan så berättar hon att hon haft fotboja i en månad. Hon har inte sagt det till någon och ingen får veta, bara jag, jag får inte säga det till nån. Jag blir inte chockad eller ledsen, bara besviken för att hon inte känner att hon kan berätta sådant för mig.
Hon gråter och säger att det var den värsta tiden i hennes liv, dom har varit hos henne varje dag och kollat till henne, tagit prover, låtit henne blåsa och dom har sett till att hon inte druckit.
Plötsligt förstår jag varför hon låtit så nykter och pigg och glad den senaste tiden i telefonen… Hon har faktiskt varit nykter. 
Nu är det så skönt att dom är borta säger hon, nu är allt bra igen, nu kan jag dricka igen… Vin är ju så gott, jag vill verkligen inte sluta, säger hon…. Det svartnar framför mina ögon för en stund och jag ser hur allt raseras. Allt jag kämpat för i 10 år nu, att hon ska bli frisk, det vill hon verkligen inte. 
Jag blir nästan aldrig arg, jag har tålamod och lång stubin men när det väl smäller så smäller det… Jag ställer mig upp och skriker så högt jag kan och kastar fjärrkontrollen i väggen. Jag gråter och säger att jag fattar inte hur hon kan och varför hon inte vill bli frisk och att allt inte handlar om henne, att hon skadar alla andra runt omkring och om hon inte slutar så måste vi säga upp all kontakt med henne. Hon kommer aldrig få träffa sina kanske framtida barnbarn, inte sina barn och inte sina föräldrar… 
Hopplösheten och sorgen tar över när jag ser och vet att hon inte bryr sig. Hon har bestämt sig. Hon vill inte sluta. Hon har gjort det valet.
Jag går mot dörren och sätter på mig skorna. Mamma kommer vinglande emot mig och ger mig en febervarm kram. Jag kramas inte tillbaka…. Jag kan inte. Jag bara gråter och säger hejdå, och går nedför trapporna ut till bilen. 
Jag och min vän åker hem till henne, sätter lägger oss på samma ställe som förut och dricker te och gråter ikapp. Vi hade biljetter till petter som skulle uppträda på kvällen och vi bestämmer oss till slut för att gå ändå. 
Det är jag glad att vi gjorde. Han spred glädje med sin musik och sina texter och  när vi kom tillbaka till min vän så lade vi oss för att sova. Jag sov oroligt, men jag sov.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar