Och vi satte oss på bussen, min bror och jag. Det var inte många som åkte från Stockholm den där lördagen vid 12, så vi hade gott om plats och satt och pratade och halvsov och lyssnade på musik om vartannat på väg mot staden jag en gång bodde i. Vi kommer fram och snön ligger vit på marken och minusgraderna tränger igenom våra kläder. Vi bestämmer oss för att gå in i vänthallen en stund. Min bror ringer vännen han ska hem till och jag ringer min släkting som just fått barn. Jag ska dit och hälsa på den nyfödda och har en present med mig.
Vi står bredvid varann inne i den lite varmare vänthallen och pratar i varsin telefon när en kvinna kommer in genom dörren på anda sidan salen. Hon fryser säkert också och söker värmen här. Hon håller i en Öb-påse och sätter sig på en av bänkarna längre bort med ryggen mot oss. Hennes svarta täckjacka är ihoptejpad med silvertejp och där det blivit större hål har hon klistrat för en reflex. Det slitna och sönderblekta håret är slarvigt uppsatt i ett spänne i bak som hänger snett. Hon ser väldigt ensam ut där hon sitter och för ett ögonblick tycker jag nästan synd om henne.
Jag knackar på min bror och nickar bort mot bänkarna och han ser kvinnan som sitter där. Vi ser på henne tillsammans en kort stund och hur hon tar upp en liten flaska ur sin väska som hon dricker ur. Vi ser på varandra med blickar vi utbytt så många gånger förr.
Ska vi gå fram och hälsa? Prata? sätta oss bredvid? Eller ska vi bara gå hem till våra vänner och låtsas som vi inte sett henne?
Ska vi gå fram och hälsa? Prata? sätta oss bredvid? Eller ska vi bara gå hem till våra vänner och låtsas som vi inte sett henne?
Vi bestämmer oss för att gå fram och säga hej. Min bror tar upp sin väska och jag rättar till min på axeln och vi går med långsamma steg dom fem metrarna till bänken där kvinnan sitter. Vi ställer oss framför henne och hon tittar upp men det tar ett tag innan hon känner igen oss, och så ler hon lite försiktigt.
- Hej mamma. säger jag och ler lite tillbaka…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar