onsdag 13 juli 2016

NÄR DET SOM ÄR TRYGGT, SKRÄMMER.

Jag brukar inte lägga upp bilder här, men jag vill dela några stycken ur boken Djävulsdansen. Ni är ju många som läser det jag skriver, som sitter eller har suttit i samma situation som jag. Och är det så, så har ni kanske sett serien med samma namn som gick på svt, (säsong 2 sänds i höst), eller så har ni också läst boken. 
Jag vill dela några av de rader som jag fastnat lite extra för eftersom det är något som stämmer väldigt bra in på mig, och som jag tror att många av er också kan känna igen sig i. 


Det här är något som jag tror är extremt viktigt att känna till. Jag har alltid letat sunda relationer och vill helst inte ha människor för nära i mitt liv, som dricker eller använder sig av andra berusningsmedel eller droger. De ska helst inte heller vara för trasiga, då jag/vi som alkoholistbarn redan spenderat allt för mycket tid och energi på att försöka laga någon som vi inte kan laga. (Däremot har jag varit trasig själv och är till viss del fortfarande). Men trots att jag hittat så fina människor som uppfyllt mina önskningar, så har jag gjort slut på så många fina relationer av just de ovannämnda anledningarna. Många gånger har jag också svårt att ens inleda en ny relation/vänskap för att jag redan innan tror eller "vet" att personen ändå kommer försvinna. Och någon som kommer försvinna vill man ju inte börja öppna sig för, lägga energi på och visa sig sårbar inför. 



I det här känner jag igen mig på det sättet att jag ofta kan tvivla på mina egna sinnen. Såg jag verkligen det där? Var jag verkligen med om det där igår? Sa den här personen verkligen så, eller minns jag fel? 
Det har också blivit väldigt viktigt för mig att övertyga andra om sanningen, de gånger jag vet att jag har hundra procent rätt. Har jag sett att något hänt och någon säger att nej, så var det inte, så måste jag försöka få den personen att förstå att det visst var så. Jag tror också det har mycket med rättvisa att göra. Jag hatar när någon blir oskyldigt anklagad eller inte trodd. 
Jag tror också att den här biten av lögner och förnekande av sanningen, lett mig till den svåra ångest jag lider av idag. Jag har alltid som liten varit övertygad om att jag haft rätt, att jag sett mamma dricka, att jag vet, och att de andra ljuger. Men det har lett till att jag i princip bara litar på mig själv. Där jag bor flyger det mycket helikoptrar ovanför huset, och när jag vaknar av dem på natten, så är min första instinkt att fly, för jag tror att det är krig. Och hur mycket någon annan än säger att det är inte krig, somna om, det är bara en vanlig helikopter osv, så tror jag det inte. Jag måste upp, ut på balkongen och se att allt är som vanligt. Inget krig. Bara en vanlig helikopter. 



Det här hänger ihop med det jag skrev ovan. Kaos och kriser, att ständigt vara på sin vakt och att alltid sova med ett öga öppet. Jag tror alltid det värsta och har alltid gjort, och när jag var liten så hade jag ju ofta rätt. Mamma kom inte hem. Något gick fel. Det fanns ingen mat i kylen osv. Men idag, när jag inte längre bor med en missbrukare, så behöver jag ju egentligen inte oroa mig på det sättet. Det har däremot gått ut över andra saker. Jag har gad, generaliserat ångestsyndrom, som gör att jag oroar mig ständigt, går med ständig vanmaktskänsla och är i något slags kroniskt beredskapsläge. 
Varje gång det kommer ett brev i brevlådan får jag hjärtklappning och panikångesten smyger sig på. Mina händer skakar när jag öppnar brevet, för i mitt huvud är ju det här säkert ett brev där det står att jag är sjuk, att jag kommer dö, att jag inte får bo kvar, att jag har förlorat jobbet, att jag är skyldig massa pengar, eller något liknande. Det är ju aldrig ett sådant brev, men känslan av panik är lika stark varje gång, varje dag. 

Det är småsaker egentligen. Vakna av helikoptrar, få brev hem i brevlådan, och att ha bra relationer som man trivs i och träffa nya människor. Men det har satt sina spår, att växa upp i en osäker miljö,  där man aldrig vet hur morgondagen kommer se ut. Saken är den att jag aldrig visste det här, vad det berodde på. Det var inte för än jag gick anhörigskolan och började prata med psykologer som jag fattade att det kanske var pga att jag är ett alkoholistbarn som jag mår som jag gör idag, tänker, känner och reagerar som jag gör idag. 
Jag fick en chock när en psykolog jag pratat med sa till mig: "Om skolan och socialen hade vetat vad du och din bror gick igenom som barn, så hade ni blivit placerade i fosterhem." 
Jag hade ingen aning. Och jag tror ni som lever eller har levt i samma situation, kanske känner likadant. Det är våra liv, vår uppväxt. Vi vet inget annat. Det är vad som är normalt för oss, och allt som inte är osäkert, ångestladdat eller panikartat, är inte normalt, inte tryggt. 

Vi känner oss otrygga i det vi borde sträva efter att uppnå. En känsla av lugn, trygghet och att vi har makten över våra egna liv. 
Jag hoppas det här kan hjälpa andra, och ni är så många som kommenterar och skriver att ni känner igen er. Jag vill bara säga tack för att ni läser, och tillsammans är vi starka. Jag kan också verkligen rekommendera er att läsa boken Djävulsdansen. Den finns också under fliken böcker här på sidan. Tack för att ni finns. 

Var aldrig tysta! 




måndag 27 juni 2016

HON ÄR INTE SIG SJÄLV.

Nu har mamma varit nykter i ett par veckor.
Det känns helt overkligt och jag vågar knappt skriva det. Och jag vet… jag vet jag vet jag vet…. Jag ska inte hoppas för mycket, och när som helst kan det slå tillbaka och allt är som vanligt igen… Men hoppet är det sista som överger en människa, eller hur? Så jag måste hoppas… jag vill hoppas. 
Vi har alla tre satt ner foten, morfar, jag och min bror, och mamma har gått till beroendecentrum och träffat några läkare och psykologer där. Jag vet inte mycket än, jag vet inte hur ofta hon ska dit, om hon kommer fortsätta gå dit alls, eller hur hon väljer att göra. Men jag har tagit avstånd och har inte velat prata med henne alls på väldigt länge. Jag har varit arg och ledsen och trött på allt. 

Vi har alla sagt att det räcker nu, att det är nu eller aldrig, att vi inte orkar mer. Och hon verkar ha tagit det på allvar. Jag hör direkt i telefonen om hon är nykter eller har druckit. Och nu när hon de senaste två veckorna varit nykter, så har jag svarat, jag har pratat länge med henne om allt möjligt, och jag har ringt ganska ofta. Jag har skickat sms till henne där jag skrivit att jag är glad att hon inte dricker och att jag saknat den mamman. 

Min bror var ute på landet med henne för någon vecka sedan, och han ringde mig efteråt. 
”Jag känner inte igen henne, hon är inte sig själv… Hon städar, och allt är fint i huset, och hon har lagat mat och varit glad. Hon har till och med slängt massa gamla trasiga saker som hon sparat sen vi var små” 
Det är läskigt att det gått så långt, att hon druckit så mycket, så länge, att när hon väl är nykter, så känns det som att hon inte är sig själv, när hon faktiskt aldrig varit sig själv annars. Jag är så himla rädd… Jag så rädd att förlora henne nu. Jag försöker verkligen bara att leva i nuet, att uppskatta det här och vara tacksam över att hon är nykter nu. Jag försöker verkligen. Men det är svårt, för jag vet ju hur ledsen jag skulle bli över att behöva förlora henne igen… Jag vet inte hur jag skulle klara det… 

Min mamma har aldrig varit någon periodare. Hon har inte varit nykter ibland och druckit ibland. Hon har antingen varit lite full, eller väldigt full. Kanske har det väl varit så att hon gått från ganska nykter, till extremt full, över en period av 20 år. Men det har varit en konstant fylla. Hon har varit skåpdrickare, gömt, dolt, ljugit, hittat på ursäkter. Hon har haft vin med sig i väskan till jobbet, i jackfickorna till släktingar och till och med under huvudkudden när hon sover. 
Skulle hon börja dricka igen nu, för att sen bli nykter igen, och på så vis bli någon slags periodare, så är det i alla fall bättre än det som varit tänker jag. Men just nu är jag bara glad över det som är. 

De här två veckorna har jag kunnat prata med henne i telefonen, och hon har förstått vad jag sagt. Hon har kunnat skämta tillbaka om jag skämtat med henne, och hon har varit mer öppen med sina känslor, pratat om mormors bortgång på ett mer moget och inte så överdramatiskt sätt. Hon har visat sig sårbar, hon har varit glad och hon har till med sagt tack för att jag hjälpt henne med saker, och det har låtit som att hon menat det. 
Det känns viktigt att finnas där för henne, nu när hon är nykter. Jag har ju sagt till henne, att när hon vill ha hjälp med att sluta dricka, när hon sträcker ut sin hand, så kommer jag att ta den. Men jag kommer inte vara den som desperat försöker rädda någon som inte vill bli räddad. Hon verkar förstå det nu… 
Jag har saknat min mamma i 20 år… och om jag bara får ha henne hos mig i några veckor, så är jag evigt tacksam över de veckorna… 

tisdag 14 juni 2016

JAG ÄR KALL SOM IS.

Jag är kall som is,
hård som sten
Jag har inget hjärta,
ingen kärlek att ge
Vem är jag egentligen,
är jag en sån,
en sån som ingen gillar
som ingen tycker om? 

Du gav mig de orden mamma. Jag var 13 år, och skrev min första dikt. Den kom på andraplats i en tävling i skolan och lästets upp i aulan. Jag vann en cd-skiva.
Mamma och pappa hade precis separerat och jag och min 10-åriga bror skulle lära oss leva ett varannan-vecka-liv. De hatade varandra. Det var en av pappas veckor som mamma ringde och hon ville minsann att jag skulle hälsa pappa att han kunde dra åt helvete och pappa tyckte att jag kunde hälsa tillbaka att.... ja. Och så höll det på. Så när mamma frågade om vi inte skulle komma till henne  en dag tidigare, och jag sa att det är ju en vecka vi ska vara hos pappa, så bröt helvetet lös igen.
"Jaha, så ni tycker inte om mig längre, du vill inte vara här eller? Är det bara pappa som duger, eller är det kanske han som sagt att ni ska säga så där? Du har fan inget hjärta, vet du det?! Du är kall som is och hård som sten! Det finns ingen kärlek i dig över huvud taget, du kommer bli en skitstövel, precis som din pappa!"

Jag var 13 år och för de orden fick jag en cd-skiva i skolans aula. Tack mamma.
Det hade i och för sig varit fint att få ett förlåt också. Men det tänkte jag inte på då. Då tänkte jag bara att du hade rätt. Du var ju vuxen, och jag bara ett barn. Och vuxna har ju rätt, fick jag lära mig...

måndag 23 maj 2016

JAG HATAR ATT DU ÄR DÖD.

Den här tiden för ett år sedan, rasade världen omkring oss. Jag trodde att allt skulle bli bättre, att det var över nu. Jag var på väg upp ur det där svarta hålet jag bott i alldeles för länge, och precis när jag skymtade ljuset, gick en svart ridå ner framför våra ögon.
Älskade, finaste mormor... Om du bara visste hur arg jag är på dig...

Ni båda blev sjuka... men det var bara morfar som blev frisk igen... Vi brukade prata med varandra i telefonen nästan varannan dag, och plötsligt slutade du ringa, och du ville inte att vi ringde till dig. Ingen fick komma och hälsa på, ingen fick se dig sjuk. Jag blev orolig när ni inte kom på min födelsedag, för det gör ni alltid. Dagarna gick och du blev sämre. Jag pratade ofta med morfar och det han beskrev kunde jag inte tro på. Att du skulle ha blivit så smal, att du inte längre kunde komma upp ur sängen, att morfar fick bära dig till köket, till badrummet...
En dag åkte min bror upp till er, och han tog sig in till sovrummet, fast du låg där inne och ropade att han absolut inte fick komma in. När han fick se dig, trodde han inte att det var du som låg där. Du hade gått ner 30 kg, ditt hår som du alltid färgat brunt, var nu vitt och din hy var grå och blek...

Allt gick så väldigt fort därifrån... Vi försökte allihop få dig att söka vård, att ta kontakt med läkare, men du vägrade. Som alltid. Midsommarhelgen spenderades med fina människor i skärgården men jag kunde inte släppa tankarna på dig. På natten ringde morfar och sa att du äntligen hade sagt att det var ok att ringa ambulans. Du hade bara velat spendera er bröllopsdag hemma. Och det fick du.

Läkarna sa att cancern hade tagit över hela din kropp. Den fanns i din mage, i ditt bröst, i din rygg och i dina ben. I alla år har du gått och haft ont, skyllt på ålder och knän, och vägrat sjukhus.
Det gick så fort... allt känns så overkligt att tänka tillbaka på. Morfar blev såklart helt förstörd av beskedet. Men han är stark. Mamma kraschade, drack ännu mer och för en stund tänkte jag att hon kanske kommer hinna dö före dig. Jag lade mitt liv åt sidan för några veckor och var hos dig på sjukhuset, pratade med dig, försökte lugna, finnas där. Jag var hemma hos morfar, lagade mat till honom, tvättade, städade, plockade bär i er trädgård och lärde mig koka saft, så som du alltid gjort.

Jag var fortfarande kvar i mitt mörker, och när jag själv var på sjukhuset för att lämna blodprover, ringde morfar och sa att du fått köras till Karolinska och att du nog inte hade långt kvar nu. Han grät, han var förstörd. Mamma ringde mig och grät hon med, ville att jag skulle laga allt, göra så att allt blev bra. Jag ringde min bror och berättade, grät under provtagningen och sen åkte jag till Karolinska.  Det regnade och det var kallt. Väl framme mötte en läkare mig i korridoren. Han tog in mig i ett rum där morfar satt, och berättade att du var död. Att du inte fanns mer. Jag grät inte, för morfar grät. Jag vet att han försökte vara stark för mig, och han ringde mamma och var lika stark för henne, men jag ville visa honom att jag finns där, att jag fixar det här.

Tillsammans gick vi in i rummet där din kropp låg. Den var grå, svullen och stel, och någon hade tänt ett ljus bredvid sängen. Men du var inte där. Rummet kändes så ekande tomt... Jag hade hoppats på att få se dig igen, men du var inte där.... Jag tog den kalla grå handen i min, morfar kysste dina kinder medan tårarna rann. Sen fick vi en påse med dina saker, och så ringde vi en taxi.
Jag följde med morfar tillbaka till er lilla stad och vi åkte direkt till begravningsbyrån. Vi valde urna och vilka kläder du skulle ha på dig, vad som skulle stå i dödsannonsen...

Sent den kvällen satte jag mig på bussen tillbaka hem de tio milen. Det var först när jag kom hem, som jag kunde gråta. Jag stod länge i duschen och bara grät. Sen grät jag inte mer. Jag visste att jag måste finnas där nu för morfar, och försöka hålla mamma på avstånd... Hur tröstar man en alkoholist som precis förlorat sin mamma i samma missbruk?
Vi tömde dina garderober på kläder dagarna efteråt, morfar ville ha allt gjort snabbt. I garderoben, under skor, i en väska, låg flaskor inlindade i plastpåsar... Det var jag som hittade dem. Igen. Så många gånger som jag hittat samma flaskor i mammas garderober. Det gjorde så fruktansvärt ont...
Veckorna efter din död påmindes vi om dig via alla insändare i tidningarna. Du var viktig i staden och hade en betydande roll för många. Det är många som saknar dig.

Du var bara 71 år när du dog. Jag är så fruktansvärt arg på dig för att du är död. Hade du inte druckit.... hade du inte rökt... hade du bara gått till läkaren när du hade ont första gången... hade du bara sökt hjälp... Du hade kunnat leva kanske 25 år till. Morfar hade inte behövt bli ensam så tidigt. Han saknar dig hela tiden... varje dag.
Fan för dig mormor. Fan för att du är död. Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta... Jag har inte tillåtit mig själv att gråta, fören nu. Men jag gör det bara när ingen annan ser. Jag gör som du. jag låtsas att allt är bra.

Snälla.... kom tillbaka... jag saknar dig...

lördag 16 april 2016

"ÄR DU LEDSEN, TRYCK ETT. ÄR DU GLAD, TRYCK TVÅ."

”Kommer du till morfar imorgon” frågar jag min bror i telefonen, och han förklarar att han är upptagen.  
Synd tänker jag, jag hade velat träffa honom imorgon. Jag har varit ute med hunden ganska länge och är snart hemma igen. Bara den långa uppförsbacken kvar. 
”Så vad önskar du dig när du fyller år då?”, frågar lillebror och jag svarar direkt: 
”En mamma! Haha!” 
”Haha, vart hittar man det då?” 
”Vet inte, du kan köpa en digital mamma till mig, typ ett nummer man kan ringa och så hörs en röst: Hej världens bästa dotter, hur mår du idag.” 
”Hahaha, ja! Och sen bara; Är du ledsen, tryck ett, glad, tryck två…” 
”Ja eller hur, det hade varit något! Kan du fixa en sån åt mig?” 

Och så pratar vi vidare i telefonen om hur man kan få en ny mamma. Så som vi brukar. 
Lite senare på kvällen ringer min bror upp igen. 
”Hej. Jo alltså jag ville bara förvarna lite inför imorgon så du vet. Mamma ringde mig nyss och hon var jävligt full så… Hon skulle väl komma till morfar imorgon?” 
”Ja ok, tack, då vet jag. Ja, men jag ringer henne och morfar och fixar.” 
”Ok…. Ja… alltså, ringer hon mig igen och är full så raderar jag fan hennes nummer.” 

Vi lägger på igen efter att ha diskuterat vad som är bäst att göra. Ska jag ringa morfar först och berätta att vi tillsammans ska säga ifrån imorgon om mamma kommer…. Eller ska jag ringa mamma först och ta det själv… Det är nog bäst, så besparar man morfar den jobbigaste biten… 
Så jag tar upp telefonen igen. Vid det här laget har jag pausat middagen som står och kokar på spisen. Jag vill ha klart de tunga bitarna först. Jag ringer upp mamma och hon svarar ganska snabbt som hon brukar. 
”Ja hallå..?”  
Jag hör direkt att hon är väldigt full. 
”Hej. Har du pratat med morfar ikväll?” 
”Ja….nej…det var några timmar sen…hur så?” 
”Ok bra. Du ska inte komma dit imorgon va?” 
”Jo jag tänkte det, fika lite.” 
”Nej mamma, du får stanna hemma. Vi vill inte att du kommer. Vi har ju sagt att vi  inte vill träffa dig när du dricker, och det gör du ju uppenbarligen. Så det är nog bra om du inte kommer dit imorgon. Jag ska ringa morfar också och säga det.” 
Hon är tyst en kort stund och säger sen: 
”Nej men vet du vad, nu har jag faktiskt INTE druckit! Det har jag verkligen inte gjort!” 
”Mamma… du sitter på riktigt och ljuger din dotter rakt upp i ansiktet… Jag har sett och hört dig dricka i över 20 år, jag vet, vi vet, när du har druckit, det hör vi direkt. Du kan inte ljuga för oss. Ja… jag måste lägga på, och jag har middagen på spisen så… Hejdå.” 

Jag tar ett par djupa andetag, skakar av mig samtalet och ringer upp morfar. Det är alltid tungt att ringa honom… han hoppas så mycket, han vill tro att allt är bra. Naivt kanske, men jag förstår honom. Men när man ringer honom och ska berätta om sånt här, så vet man aldrig om man förstör hela hans kväll, om man är orsaken till att han inte kan sova på flera nätter. Efter några signaler lyfter han luren. Han svarar alltid med sitt efternamn, jag tycker det är fint. 
”Hej morfar! Stör jag i något bra tv-program nu?” försöker jag och låter glad och avslappnad. 
Vi pratar en stund om väder och vind och båtar och vad som går på tv i kväll. Han säger att han köpt fika till imorgon, så det räcker till alla. Det sticker till i hjärtat… 
”Jo morfar, jag pratade med mamma nyss och jag sa till henne att det nog är bäst om hon stannar hemma imorgon…. du vet eftersom hon var väldigt full idag… 
Han blir tyst en stund. 
”Jaha… så du menar.. ja fast jag pratade ju med henne idag…. jag hörde ingenting.” 
”Nej.. jag vet, men hon hade kanske inte hunnit bli påverkad då? Det är inte så lätt att höra alltid.” försöker jag, men jag vet ju samtidigt att jag märker det direkt. Men jag vill inte att han ska ha dåligt samvete. 
”Vad får hon alkoholen ifrån då? säger morfar, nu både besviken och lite arg.
”Ja, från systemet förmodligen” 
”Men vart får hon pengar ifrån då?” 
”Ja, från därifrån hon får pengar.” jag vet ju att morfar hjälper henne med räkningar, och han oroar sig mycket. ”Men tänk inte mer på det nu morfar, det är som det är, och så har vi det bra imorgon, bara vi. Vi är emot mammas drickande allihop, ingen är ensam i det här, utan alla vi vill att hon slutar, och det vet hon.” 
”Ja, det är bra att ni är med på det här också…” säger han och vi avslutar samtalet med vad vi ska fika och äta imorgon. 

Jag lägger ner telefonen och lutar ansiktet i händerna. Jag är trött. Jag är van. Och det är kanske det som gör mest ont, att man ska försöka se hel ut, fast man är trasig. Att man vant sig vid något man önskar att man inte hade behövt vänja sig vid. Jag hade behövt min brors present nu… den där digitala mamman… 
”Är du ledsen tryck ett. Är du glad, tryck två. Är du trött…. tryck tre."

onsdag 16 mars 2016

HON DRUNKNAR, OCH JAG FRYSER IHJÄL.


Varför är det alltid svart när det är vitt och grått när man vill att det ska vara svart... 
Du vet när det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den där smärtan som ger liv till något vackert, som dödar både kärlek och hat, som fyller tomheten, växer till en känsla, en känsla av odödlighet.... 
Men man måste stänga inne det, man måste kväva svärtan och leva kvar i det mörkgrå bara en liten stund till och när man nästan är klar, då, då när det gråa går mot svart... precis då tänds ljuset och allt blir bländande vitt, så vitt att ögonen som långsamt vant sig vid mörkret, vant sig att kunna se i natten, smälter i ljuset... det gör ont... så fruktansvärt ont varje gång… 

Att se ut över det mörka kalla vattnet, utan att hoppa i, den smärtan. Att stå på på den isgrå stranden, och veta att hon kämpar för sitt liv på andra sidan havet. Hon ropar inte på hjälp, men jag vet att hon sjunker… Att se ut över det mörka, kalla vattnet utan att simma över till andra sidan och rädda henne, för att jag vet att jag skulle drunkna på vägen dit… och för att jag vet att hon sjunkit om jag skulle klara mig hela vägen. 

Jag lägger mig på den frusna marken, och väntar, hoppas på att hon ska vilja bli räddad… Jag blundar… och jag drömmer om hennes fingrar över gitarrens strängar, hennes sång och hennes klara ögon. Hon drar sina fingrar genom håret, som bara hon gör, medan hon vänder blad i sin bok, den hon redan läst tio gånger innan. Hon skrattar, hon pratar med mig och hon är nära… Hon vattnar blommorna i sin trädgård och pratar med grannarna… Hon sitter på bryggan i solnedgången, med fötterna i det sommarvarma havet, och hon ler.. 

Jag vaknar. Det är mörkt och kallt på den tomma stranden, och minusgraderna har fått mina fingrar att domna. I panik ställer jag mig upp igen. Jag går fram till vattenbrynet, och ser ut över det kalla och mörka. Någonstans på andra sidan finns hon, långsamt drivandes längre och längre ifrån mig. När det känns som krossat glas flyter i ådrorna och skär upp huden inifrån, den smärtan… Och jag stannar på den kalla stranden, i hopp om att hon ska ropa mitt namn, att solen ska skymta i horisonten.. I hopp om att jag ska få dra upp henne ur det mörka vattnet och sitta på bryggan tillsammans, med fötterna i det solvarma havet… 

fredag 9 oktober 2015

När blodet färgat väggarna röda.

Det är blod överallt. Som varje morgon när jag går ut med hunden, låser jag dörren bakom mig, men idag när jag vänder mig mot grannens dörr och hissarna, så ser jag väldigt mycket blod. På grannens dörr är det utsmetat, längs golvet, på hissarnas dörrar. Jag går mot porten och håller min hund så att han inte ska komma åt blodet. Ett rött spår går att följa till porten och ut på gatan. Där ute står en stol med en stor blodfläck bredvid. Det är kallt idag. Hantverkare jobbar för fullt utanför och grannar stannar upp när de ser blodet och frågar varandra, tar upp sina telefoner och ringer polisen.

Jag går min promenad och tänker på vad som kan ha hänt. Grannarna pratade om att någon kanske blivit knivskuren utanför för att sen försökt ta sig in. Jag trodde nog mer att någon blivit skadad i huset och försökt ta sig ut för att sätta sig på stolen och invänta ambulans. Vem är personen som suttit där och väntat? Har hen varit ensam mitt i natten, utan att få hjälp att ta sig ut? 
Jag skickar ett sms till en nära granne, jag vill se att det är ok med dem. 
Det är det. 

När jag kommer tillbaka från promenaden står några nya grannar i ingången och pratar och spekulerar i vad som kan ha hänt. På plats finns också folk som ska påbörja sanering. Jag lämnar min hund i lägenheten och går tillbaka ut i trapphuset. Jag vill veta vart blodet kommer ifrån, så jag går upp för trapporna och tittar på varje våning. Högst upp, 14 våningar över marken, hittar jag mer blod. Jag kan inte se från vilken dörr det kommer, men det finns spår fram till hissarna och väggen bakom mig är också röd av blod som smetats ut nära golvet. Någon har inte kunnat stå upp. 

Jag tar hissen ner, som även den är blodig, och på bottenvåningen möts jag av de som ska sanera. Jag berättar för dem att det finns mer blod på översta våningen, och går mot min dörr. Grannen som ringt polisen möter mig och säger innan jag hinner gå in; 

"Det är ingen fara, det var bara en fullgubbe som hade ramlat." 

Det är ingen fara. 
Det var bara en fullgubbe. 
Bara en full person. 
Bara en person. 
En person. 

fredag 7 augusti 2015

Jag väljer dig mamma.

De säger att sorg måste få ta tid, för vissa tar det ett år, för andra tio år. Om man har förlorat någon man älskar, någon som står en nära, så måste sorgen få ta tid, den måste bearbetas, kännas. Gråt, visa hur du mår, prata om det, berätta om din sorg. Du får det. Du måste det. 

Hur vet man att någon är död? När är någon borta helt? Är det när hjärtat slutar slå eller när hjärnans aktivitet avstannat helt? Är det när lungorna tagit sitt sista andetag, eller när blodet i ådrorna stelnat och blivit svart? 
Är det när någon är där men inte där? När någon blivit någon annan, någon man inte känner igen... är personen borta då? Är hon död då? 

Fan mamma... jag saknar dig varje jävla dag... Jag är så fruktansvärt arg och besviken på dig, men du är inte här... Bara missbrukaren är här. Bara missbrukaren kan jag prata med, bara missbrukaren kan jag nå. Och inuti, bakom missbrukarens hårda skal och smutsiga fasad, sitter du... Gråter du mamma? Ropar du på hjälp där bakom? Snälla... försök... försök ta dig igenom... jag vet att du kan, jag vet att du klarar det. Och när du tagit dig igenom, när jag ser en glimt av dig där i mörkret, så ska jag sträcka ut min hand mot dig och jag lovar att aldrig släppa taget om du väljer att ta den.

Lyssna inte på missbrukaren mamma, lita inte på ett ord hon säger. Hon vill dig inte väl, hon ljuger och hon vill göra dig sjuk, hålla dig fången för alltid. Hon vill ta dig ifrån mig, hon vill hålla oss isär. Jag önskar att jag kunde döda henne utan att döda dig. Jag önskar att du kunde se mig genom fasaderna, genom skalet. Jag finns här på andra sidan och jag ska förlåta dig varje misstag, varje snedsteg, varje slag och varje tår. Om du kommer tillbaka. Om du vågar lita på dig själv och ser att du är stark nog att klara dig ur det här. Om du ber om hjälp, så ska jag hjälpa. Jag ska slåss för dig tills mina händer blöder.

Om missbrukaren lägger sig. Om missbrukaren dör. Om du är stark nog att våga välja mig... framför alkoholen... så lovar jag att välja dig mamma...

Det är sjukt att vi skrattar, men tårarna tog slut.

Mamma kommer in i huset, går in med skor och jacka fram till oss där vi sitter och äter middagen som precis blivit klar. "Ååå, så ni ääääter", säger hon långsamt och otydligt, "då ska inte jag störa."
Hon går bort till bandspelaren som står på golvet och sätter sig framför den. Alkoholen gör det svårt för henne att hålla balansen och hon vinglar till och gungar lite fram och tillbaka. Bredvid bandspelarn hittar hon ett kassettband. Det är Emil i Lönneberga. Hon säger något som jag inte hör och jag försöker koncentrera mig på maten och nyheterna som är på tv:n. Jag hoppar till i soffan av den höga volymen när det ur bandspelaren plötsligt spelas Idas sommarvisa på högsta volym. Till och med hunden under bordet reagerar. Mamma sjunger med och växlar mellan att trycka stop, play och spola tillbaka låten till början igen. Jag fortsätter äta min mat och se på nyheterna. Min sambo har slutat äta.

Och Pippi Långstrump sa; Spela trumpet utan trumpet, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan!
Och jag sa; Att berätta om något som inte existerar, för någon som inte tror en, det är det svåraste som finns, det är det inte många som kan! 

Att om och om igen försöka övertyga människor i sin omgivning om hur illa det är, få dem att öppna sina ögon och se verkligheten, det tar enormt mycket på krafterna. Ändå känner jag att jag måste göra det. Det måste fram, det måste synliggöras. Annars går jag ensam och bär på den här tunga, svarta stenen och jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar. Om jag bara kunds få bryta ner den här stenen till grus och kasta ut det i världen så att alla kunde se... om alla ville se.

Hur kan man inte se detta? Vem ser inte det här? Ibland undrar jag om jag är sjuk, om det bara är jag som kan se min mamma sitta där på golvet och gunga, om bara jag ser henne vingla fram på gatorna på väg från systembolaget. Vem. Ser. Inte. Detta?!
Den gången när mamma i köket tappade en stor kastrull kokande vatten över sina fötter. När hon drog av strumporna och huden följde med och hon envisades om att sitta med fötterna i kallt vatten hela natten tills hon till slut inte klarade smärtan längre och åkte akut in till sjukhuset där de konstaterade att hennes brännskador var mycket allvarliga, vem ser inte vad det beror på? Varför tittar alla åt ett annat håll?
Flodhästen i vardagsrummet... Alla vet att den är där, och det är så uppenbart, men ingen pratar om den. Den bara finns där...

Jag vill inte vara ensam om att se allt det här. Därför är min bror så viktig. han är den enda som vet exakt hur det är, som sett precis samma saker, hört samma sånger, gått samma väg.
Han är den som när jag säger "Du vet hur mamma går..." "Du minns när hon var så full den julen..." "Du vet när blodet rann längs hennes arm.." förstår... och han kan skratta åt det, och det är sjukt att vi skrattar, men vi har gråtit så mycket att tårarna tagit slut, så det finns inget annat kvar.
Hur kan inte andra se det här?

fredag 17 juli 2015

I en påse, i en väska, i en garderob, i ett sovrum, i ett hus, hittade jag dig.

Det var dagen mittemellan. Mittemellan två årsdagar, den där ensamma lilla lediga dagen, inte upptagen med något annat. Den dagen blev din sista.

Jag fick samtalet precis när jag skulle in till läkaren. Morfar lät ledsen men han höll tillbaka så mycket han kunde, för min skull. För vår skull. "Hej, jag ville bara säga att läkarna ringde och nu är det nog inte långt kvar för mormor." Jag stod i regnet utanför väntrummet med min kölapp i handen och försökte prata lugnt med morfar. Det ordnar sig, jag finns här. Ring när du vill. Ska du åka in? Ska vi åka tillsammans? Men han ville inte åka till mormor på sjukhuset.

Mamma ringde och grät hysteriskt. Hon var såklart full, mer än vanligt. Hon ringde och och vi lade på och efter de få minuterna hade jag fått ytterligare en säck att bära.
Jag kunde inte sitta stilla. Jag försökte andas lugnt men det började redan sticka i fingrarna och mitt hjärta slog snabbt. De övriga patienterna tittade på mig där jag gick fram och tillbaka i väntrummet och till slut fram till disken där en sköterska satt.
"Jag måste gå, jag kan inte göra det här, du får boka om min tid, jag måste till Karolinska."
Hon bokade snabbt om min tid och jag sprang ut genom regnet och ner till tunnelbanan.

Morfar ringde igen och sa att han var på väg i en taxi. Han hade också ändrat sig. Vi möts där. 
På tunnelbanan var det lika svårt att sitta stilla och medan jag försökte lugna mamma i telefonen gick jag fram och tillbaka i vagnarna, lutade mig mot dörren för att sen gå tillbaka igen.
Väl framme på sjukhuset hittar jag till rätt avdelning där morfar redan väntar i ett rum tillsammans med en sköterska. Morfar ser bara på mig och sen på sköterskan som säger Din mormor kom in till oss igår. Hon blev lite piggare på kvällen, men för en timme sedan gick hon bort. 
Jag tittar på morfar och sätter mig bredvid honom. Integråtaintegråta, tänk på morfar. jag ställer några frågor och vi får efter en stund gå in till henne.

Mormor likker blek i sängen och bredvid henne står det blommor och ett ljus är tänt. Jag tar hennes kalla hand i min och ser på henne. Morfar går runt sängen och tar hennes huvud mellan sina händer och kysser henens båda kinder. Han gråter. Han gråter mycket. Jag låter några tårar slippa igenom innan vi lämnar rummet och morfar ringer efter en taxi. Jag följer med honom till begravningsbyrån och ringer mamma på vägen. Hon är förstörd och vill absolut inte vara med på något. Jag säger att det är ok. Jag ordnar det här. 

Jag åker till morfar nästan varje dag efter det, gör honom sällskap, lagar mat, äter med honom, visar hur tvättmaskinen fungerar, pratar. Vi har valt urna tillsammans, kläder, datum. Mamma vill fortfarande inte hjälpa till. Jag förstår henne.

Några dagar senare vill morfar ha hjälp att tömma mormors garderob på kläder och jag åker dit. Jag går själv igenom allt och lägger i olika säckar för vad som kan skänkas och vad som ska slängas. Några plagg behåller jag själv som ett minne av henne. Morfar är tacksam över att jag hjälper till. När jag tömt hela garderoben står fem fulla, svarta säckar i hallen. Det luktar så mycket mormor om mig nu av alla hennes kläder jag packat, att jag aldrig tror den lukten kommer försvinna. Det vänder sig i magen.

Jag säger till morfar att Det ligger en del saker kvar i en låda i garderoben och på golvet finns några väskor, ska vi ta de sen? Ja, vi tar det sen säger han och går ut med den sista säcken kläder. Jag skjuter in lådan och lyfter en av väskorna från golvet. Den är tung. Jag drar upp dragkedjan och öppnar väskan. Jag låter ena handen leta sig ner och känna vad det är i. En plastpåse. En platspåse med något tungt i, något runt.

Jag vet direkt vad det är. Så många flaskor vin som jag hittat i mammas garderob genom åren, så vet jag precis vad det här är. Jag tittar ner i väskan och mycket riktigt, där ligger en halvfylld flaska vin. Inlindad i en plastpåse. Nerstoppad i en väska. Gömd i en garderob. Instängd i ett sovrum.
Jag mår illa. Mitt hjärta slår hårt, samtidigt som min hjärna är nöjd över att ha haft rätt hela tiden. Rädslan greppar tag i mig och tankarna Jag står på tur, jag vill inte bli som ni, krockar i mitt huvud.

Jag lägger tillbaka flaskan och sätter mig på sängen. Det är tungt. Det gör ont. Ni hade alkoholen och ni hade varandra. Nu har mamma bara alkoholen kvar, och den väljer hon långt före mig och min bror, och även sin far. Kommer du gå under nu mamma? Var den här händelsen det som fick dig att sjunka, eller det som fick dig att vilja lära dig simma igen? Jag hoppas på det sistnämnda.

Jag går ut till morfar och jag håller tillbaka så mycket jag kan. För hans skull. För vår skull.
Jag har inte släppt ännu. Jag saknar min mormor. Och jag saknar min mamma, hon som en gång kunde simma.


måndag 29 juni 2015

Det är farligt att säga till barn att de är stora, de kanske tror dig.

Och alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar.
De hade bråttom att växa upp, att bli någonting större. De hade varit barn så länge att de tröttnat på lekarna, sångerna och kojorna i skogen. De ville till stan eller till andra sidan jorden. De packade ner barndomen i lådor tillsammans med nallarna som satt i sängen, affischerna på väggarna och disney-filmerna i hyllorna och ställde ner de lådorna i sina källare. Det var gjort. Det var över. De hade bråttom att börja röka, dricka alkohol, bli av med oskulden och flytta hemifrån. Bråttom att plugga till något de inte vill bli, för att sedan jobba med något man inte behövde plugga till. De var vuxna nu. Parmiddagar, landställe, barn och två bilar väntade runt hörnet.

Och när de sprang på vägen mot vuxenvärlden, det snabbaste de kunde och hoppades på att hinna först, så mötte de mig halvvägs. För jag gick på samma väg som de sprang, men åt andra hållet, och de sprang in i mig och jag föll flera gånger, men försökte desperat och krypandes längs marken, hålla fast vid det lilla jag hade och jag hoppades att jag skulle hinna fram, tillbaka, till barndomen, innan det var för sent.  De trampade på mig men det gjorde ingenting, för jag ville bara åt ett håll. Det andra hållet.

Nu har jag varit vuxen i hela mitt liv. När får man vara barn? När får man som barn till en missbrukare, lägga ansvaret på någon annan, bli omhändertagen istället för att ta hand om? När får man gå vilse på gröna lund och veta att det är ok för någon kommer leta efter mig, istället för att mamma går vilse och jag ska leta efter henne? Och när man letat, gråtit och hittar henne på en stol i en bar där hon skrattar och pratar osammanhängande med en man vars arm vilar på min mammas axlar, önskar man att hon hade velat hitta mig lika mycket som jag ville hitta henne. Att hon hade oroat sig, i alla fall lite.

Och fortfarande ber hon mig göra saker, ringa till sjukhus för att jag är så bra på att prata med folk, fråga om vägen för att hon inte vågar, hjälpa morfar för att jag är starkare än henne, följa med henne till stan för jag hittar bättre än henne där. Och alla andra har accepterat det. Det är jag som är vuxen, det är jag som tar hand om. Det är jag som fixar. Det är jag som löser saker. De vet... De vet att mamma inte kan, och de vet att jag fått lära mig tidigt.
Det är farligt att säga till ett barn att "Du som är stor och stark..." eller "Visa nu att du är en duktig storasyster..." för barnen kanske tror på dig. De kanske tror att de är stora, när de egentligen förtjänar att vara små så länge det går. Stora blir vi alltid, vare sig vi vill det eller ej.

När kaoset har lagt sig, och jag kan fly en stund, går jag i skogarna mellan kojorna vi byggde för jag tröttnade aldrig på lekarna eller sångerna.  Alla hade så bråttom att de sprang ifrån mig och jag stod ensam kvar. Jag visste vart de sprang men inte varför de hade så bråttom dit. Jag går fortfarande åt andra hållet och jag avundas de som fått gå vilse på gröna lund, de som hade oroliga föräldrar som ringde hem dem ifrån vännerna klockan 22 en fredagkväll. De som blev hämtade på busstationen mitt i natten. De som fick frågan "Vart har du varit" när man kommer hem sent och har varit borta hela dagen.


Det är farligt att säga till barn att de klarar saker för att de är så stora... de kanske tror på dig.



fredag 16 januari 2015

Din mamma är vaken nu.

Så tänk dig att din mamma ligger i koma på sjukhuset. Hon lever men kan inte göra något annat än att bara ligga i en säng. Hon har legat så där så länge du kan minnas, men ibland har hon vaknat upp kortare perioder, för att sen falla tillbaka in i koman. Du lever ditt liv, tar studenten, flyttar, skaffar jobb och sambo och lever som vem som helst, men utan den där mamman att ringa till och berätta om allt det här. Istället går du omkring med en ständig oro över om hon kommer vakna upp fler gånger ur sin koma, eller om hon kommer somna in för alltid. Varje gång du varit på sjukhuset och hälsat på henne  så har du gått därifrån med tanken; Var det här sista gången jag såg henne?
Men varje gång läkaren ringer till dig och berättar att Din mamma är vaken nu, och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper du allt och springer för livet med tårar i ögonen mot sjukhuset och stannar där varje dag, tills hon somnar igen. 

Det är så det är. 

Nu har jag pratat med min mamma i telefonen nästan varje dag, de senaste två månaderna. Det har aldrig hänt förut, att hon varit nykter i två månader, och jag vågar knappt skriva det utan att ta i trä ungefär. Hon har skaffat en mailadress och skickar bilder till mig (!). Min mamma som alltid varit för full för att förstå sig på en dator, skickar bilder till mig via mail. 
Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara för henne hur en dator och internet funkar och hon ser inget kryss i höger hörn och hon kan ju inte logga in på facebook för hon har ju inte det (fast jag hjälpt henne skaffa det ungefär 20 gånger.) 

Hon låter glad i telefonen. Eller, hon låter närvarande. Det känns helt fantastiskt och jag skiter faktiskt i alla er som säger att "hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Hoppet är väl det sista som överger en människa och utan hoppet skulle jag vara död idag. Fan, jag får väl bli besviken då om det nu inte skulle hålla. Men två månader. Två månader. Sist hon var nykter en längre period var när hon hade fotboja en månad efter att ha kört rattfull och krockat. Då var det folk hemma och kollade henne varje dag i en månad. Den månaden var underbar. (Det var förresten då hon skaffade facebook). 

Varje gång jag pratar med henne i telefonen nu så får jag hålla mig från att börja gråta. Jag tror bara att den som också har en förälder som är alkoholist, eller möjligen har en förälder som ligger i koma på sjukhuset och just vaknat, kan förstå min känsla. Jag saknar min mamma varje dag. Det är en saknad och en längtan som gör så fruktansvärt ont. Folk har sagt till mig genom åren att du är ju vuxen nu, du behöver ingen mamma längre. Jag tycker det är tvärt om. När man är liten, visst behöver man sina föräldrar, men då kan vilken vuxen som helst i ens närhet ändå trösta och leka med en. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag henne. Jag behöver ringa till henne när det hänt något hemskt, eller något fantastiskt. Jag behöver fika med henne i stan, berätta om böcker jag läst och filmer jag sett. Jag behöver prata minnen med henne och kunna säga Ja men det är ju så typiskt morfar, du vet ju hur han är. Jag behöver min mamma. 

Saknaden är hemsk. På riktigt hemsk. Så nu när telefonen ringer och jag hör en röst som säger: Din mamma är vaken nu och hon vill väldigt gärna träffa dig. Då släpper jag allt och springer gråtandes mot hennes dörr, med blommor och presenter i armarna. Jag älskar henne så mycket. Och jag kommer aldrig sluta hoppas. 

torsdag 11 december 2014

Den bästa mamman.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig. 

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. Kommer hon ha fem fingrar på varje hand? Jag hoppas hon är frisk och stark.
Och när jag kom och var så där frisk och stark med alla fingrar och tår på sin plats, så slutade ändå inte oron. För jag som alla barn växer och lär mig gå och prata och som förälder så tänker man, akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Föräldrar har falkögon och snabba reflexer och fast barnet inte tror det, så håller mamma alltid koll på vad som händer och vart man är på väg.

Barnet börjar på förskolan och det är kanske mest jobbigt för föräldrarna som måste lämna ifrån sig sitt barn de hittills umgåtts med varje dag hela dagarna. Kommer hon äta ordentligt nu? Ser de till att hon har regnkläder på sig när de ska ut? Kommer hon sakna mig? Gråta?
Oron för ett barn släpper inte för att barnet börjar skolan heller. Har hon vänner? Blir hon mobbad? Mobbar hon någon? Får hon bra betyg?

All kärlek och lycka man känner för sitt barn gör ju att man bryr sig om den personen mer än någon annan. Och den man bryr sig om oroar man sig också för.
Oron över en tonåring håller föräldrarna vakna om nätterna. Klockan är 1, varför kommer hon inte hem? Hur mycket drack hon på festen? Har hon börjat röka? Testa droger? Hon går väl inte hem ensam i mörkret? Tänk om hon blir utsatt för något hemskt? Tänk om hon utsätter någon annan för något hemskt?

Min mamma skulle säkert legat vaken om nätterna och undra varför jag inte kom hem i tid om jag inte gjort det. Hon skulle säkert ha oroat sig över mina dåliga betyg om jag haft det. Hon skulle säkert inte vilja att jag gick hem ensam i mörkret om jag hade gjort det. Men hon behövde inte oroa sig för det, för jag var inte ute själv på nätterna. Jag hade väldigt bra betyg, jag rökte inte, drack inte, testade aldrig droger och om jag sagt att jag skulle komma hem en viss tid så gjorde jag alltid det.

När min mamma väntade mig, är jag helt säker på att hon tänkte och kände som de flesta gör när de väntar barn. När jag kom till världen visste inte jag att jag skulle bli vuxen fortare än många andra.
Som barn till en alkoholist oroar man sig. I omvänd ordning. Vad full hon är, hur mycket har hon druckit? Använder hon något mer än alkohol?  När ska hon komma hem från krogen? Går hon ensam i mörkret? Tänk om det händer henne något på vägen hem?

Hon åker aldrig till vänner längre, har hon några kvar? Hur är det på hennes jobb, har hon vänner där? Sköter hon jobbet som hon ska?
Och alkoholisten är fortfarande alkoholist efter många år och det hjälper inte att man flyttar ifrån dem, man oroar sig fortfarande. Kommer hon sakna mig? Klarar hon sig själv? Har hon stövlar till i vinter och en hel vinterjacka? Har hon råd med mat, äter hon ordentligt?

Och till slut når man alltings början. Akta bordskanten, hoppas hon inte slår sig eller gör sig illa. Hon kan inte prata, inte gå längre. Hon vinglar fram och sluddrar i telefonen. Vad säger hon? Är hon frisk? Skadar det här hjärnan eller har det redan gjort det? Och det är inte längre självklart att hon har fem fingrar på varje hand eller att hon kommer vara frisk och stark. Hon kanske var det en gång, men nu är hon tillbaka på ruta ett och kommer förmodligen stanna där.

Jag har varit mamma i hela mitt liv. I ungefär 20 år har jag oroat mig och tagit hand om och jag orkar inte det mer. Aldrig i mitt liv vill jag ta hand om någon igen, sitta uppe och oroa mig eller laga hennes mat. Det får hon göra själv. Jag vill laga min mat, leva mitt liv nu. Ta hand om mig.

Att växa upp med en missbrukare är att vara mamma till sin mamma. Det är att sitta uppe på nätterna och oroa sig över att hon inte kommit hem från krogen än, att öppna kylskåpet för att som vanligt hitta en gammal ost och en halv liter mjölk och inget mer. Det är att gråta sig till sömns. Det är att vara extra bra i skolan för att säkra sin egen framtid. Det är att aldrig börja dricka så att man aldrig blir sjuk, att aldrig röka så att man inte dör i lungcancer. Att vara mamma till sin mamma är att ständigt bevisa att jag är en bättre mamma än du, fast jag bara är ett barn.


torsdag 9 oktober 2014

Bara lite till.

Min kropp ropar efter vila. Hela mitt fysiska jag vill falla ihop här, precis här på perrongen, och dö. Sova för evigt. Det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud, mina tankar, säger att jag är bättre än så, jag kan allt, bara lite till, lite mer. Vad gör det att hjärtat slår i otakt och att det svartnar framför ögonen ibland, vad gör det att händerna skakar och att det är svårt att andas. Det går över. Det blir bra snart. 

Bara lite till. Om jag trappar upp tempot ytterligare, så kommer jag snabbare fram till målet. Till vilan. Får jag vila? Får jag sova då? 
Ett mail. Ett brev. Telefonen ringer. Kroppen stänger av. Det är som stoppklossar, betongväggar, höga murar som reser sig I min väg. 

Se det som möjligheter. Var glad att de finns där, stoppklossarna, murarna. Bygg en stege och klättra över. Eller gräv dig under, gör något! 
Hur klättrar man när händerna inte längre kan gripa tag i saker? Hur ser jag vart jag klättrar om det är svart framför mina ögon? 

Jag går ändå. Rakt fram, igenom. Jag ska fram, jag ska nå mitt mål. Jag måste. Jag kan. Jag går igenom murarna och plöjer igenom alla hinder och märker inte såren som rivs upp över min kropp. Jag känner inte hur revbenen knäcks, hur mina lungor fylls med blod. Jag ska bara framåt. Bara lite till nu. 

Och det där stengolvet ser så skönt ut. Så lockande. Att bara få lägga kinden emot den kalla, hårda ytan, och somna. Men mitt huvud säger att jag är bättre än så. Att jag kan riva murar och gå genom väggar. Men bara spöken kan det. Bara döda kan det. 

Jag vill leva.